Folkteatern i Göteborg: Flickan som trodde på drömmar

FAVORITEN. När ljuset tänds i salongen är vi flera i publiken som snabbt stryker bort en tår ur ögonvrån. Det är omöjligt att inte bli berörd av en pjäs som Flickan som trodde på drömmar, Ewa Harringers till stora delar självbiografiska pjäs om ett liv med sjukdomen Multipel skleros, MS.

I intervjuer inför premiären berättade Ewa Harringer att hon i flera år undvek allt som hade med teater att göra. Det var för smärtsamt att inte kunna spela själv. Innan sjukdomen satte stopp var Ewa Harringer skådespelare.
Nu står hon på scen igen, och tillsammans med skådespelarna Elina Eriksson, Erik Åkerlind, Josef Harringer och Henrik Börjesson berättar Ewa historien om sitt liv. Om hur det är att drabbas av MS vid 23 års ålder. När man nyss kommit in på teaterhögskolan, är nygift och precis har fått sitt första barn. Och vad som händer när sjukdomen tar allt större plats i ens liv. Enkla saker som att dammsuga blir omöjligt och att skala potatis förvandlas till ett evighetsprojekt. Men det praktiska eländet går faktiskt att skratta åt. Då är det jobbigare att se är hur kärleken äts upp av sjukdomen.
Flickan som trodde på drömmar hade lätt kunnat bli en sentimental, tycka-synd-om-pjäs. Men det är den inte. Istället ger den hopp. Hela pjäsen, men speciellt Ewa Harringer själv, utstrålar glädje trots att livet satt stora käppar i hjulet. Jag tänker på den gamla klyschan: allt är möjligt om man bara vill.
Flickan som trodde på drömmar får mig att tro på det igen.

Anna Werner