Footloose handlar om Eva och hennes son Ren (Peter Johansson) som flyttar till en håla utan postnummer där folk vet vad du har gjort redan innan du har gjort det. Dessutom har kyrkan gett förbud mot att dansa, något som Ren ger sig den på att upphäva.
Vi vet redan vad som kommer hända innan det händer. Inte för att man minns handlingen från filmen, (med Kevin Bacon från 1984) för jag minns ärligt talat ingenting – vilket säger en hel del. Man vet för att det är så förutsägbart.
Inledningen är maffig och verkar lovande. Ridån går upp på glänt och 14 par steppande fötter blir avstampet i föreställningen (och även slutsignalen så småningom). Scenografin är fyrkantig och påminner lite om byggklossar och plockepinn på ett kreativt sätt.
När flickfavoriten Måns Zelmerlöw glider in på en motorcykel som ligisten Tommy förväntar jag mig okontrollerade skrik från de ungatjejer som invaderat teatern. Men det kommer inget. Visserligen spelar han en rätt liten roll, men ändå. Personligen tycker jag det är rätt befriande att se Måns förvandlad till en stygg pojke, en roll han verkar trivas bra i. Dessutom är han ganska rolig.
Anna Sahlin gör sin musikalmässiga avspark i rollen som prästdottern Jenny och även om hon sjunger tjusigt blir det inte mer än en tåfjutt. Det gäller tyvärr för hela föreställningen. Snyggt men inte särskilt medryckande. Trots att andra akten sitter bättre och ensemblen blir mer trovärdig räcker inte detta. Och trots goda sånginsatser blir det inte mer än ok. På sin höjd.
Jag vet inte vad det är som saknas – kanske är det storyn som är för tunn? För även om filmen nästan är sann lämnar den inget särskilt avtryck i min bok.
Det är med en förvånande axelryckning jag konstaterar att filmen kommer på biograferna i en ny version under 2008. Jag kommer inte att springa benen av mig för att se den.
Loading ...
