Anna Pettersson är aldrig förutsägbar. Varken som skådespelare, regissör eller manusförfattare, och medvetna störningar i föreställningarna hör till. Ingen tyngande realism, snarare en ständigt pågående växling mellan olika uttryck och nivåer. Som poesi, dans och musik i den surrealistiska kabarén Nästan ensam eller skräckgotiska spindelmonsterkvinnor i Tarantula – och okej för viss ramhandling, men berättelser i vanlig mening är det inte fråga om. Det är mer som en kedja av oväntade uppenbarelser.
I För Guds skull har Anna Pettersson låtit Gud flytta in som granne ovanför rollfigurerna Han och Hon med relationsproblem. Han fightas med mansrollen, hon med sin kvinnliga dito. Han är en beige mjukis, hon utrustad med ishockeyskydd från topp till tå. Att kunna leva upp till förväntningarna är hopplöst svårt – egentligen vill de ju bara älska varandra och hur lätt är det?
Även Gud, för vars skull vi trots allt inte lever, har det snärjigt med kraven (ett självpåtaget martyrskap). Här gör hon häftig entré som barnmorskig kirurg, men bakom läkarrocken döljer sig en mycket efterhängsen dam i högklackad finess som ständigt bryter in i spelet via skiftande inkarnationer: granne, mor, svärmor, regissör – Mia Bensons fru Gud är tipptopp elegans.
Så långt (ungefär) den röda trådens inledande nystan av välfångade kommunikativa kollapser mellan Erik Borgeke och Anna Rydén. Upprepade ansatser till riktiga samtal dem emellan, samtal med innehåll, är dömda att misslyckas och trots fru Guds envisa ansträngningar att ta på sig regissörsrollen och försöka styra upp dramatiken, tycks förhållandet ha nått vägs ände. Och inte bara mellan dem, utan också mellan scen och publik.
Men precis när jag börjar känna att det är dags att byta spår gör Erik Borgeke precis det – hans underbara och helylleförbackade Romeomonolog mot slutet av första avdelningen bär ända in i andra akten.
Efter paus är det bara å åk. Tempot ökar avsevärt och aktivitetslustan är på topp. Verbal och underbart handgriplig frigörelse väntar, helt samstämmig med scenografen Richard Anderssons förändring i scenbild: från rostfritt stål till färggranna överraskningar.
Andra delen kniper därmed merparten av poängen. Humorn är mer direkt, och spelet går bokstavligen igång på befriande bossanova och tarantella à la Anna Pettersson. Hon, Han och Gud vinner stort i längden.
Loading ...
