För lite kladd i barnteatern

”Det är synd om överrockarna”, utbrister Kristin (Susan Taslimi) och hänger uppgivet i axelvaddarna. I nästa sekund förvandlas scenen till ett skumparty och Kristin har blivit en spindel som klistrar och klistrar, eller snarare sprejar och sprejar med vitt partyskum på allt hon kommer åt.
   Så kokas det kålsoppa i ett badkar, tårar illustreras, till barnpublikens förtjusning, med såpbubblor och August Strindbergs byst får en överrock att sväva runt i innan hela uppsättningen hakar på dansbandstrenden (se även Sockerdagar på Teater Västernorrland och SVT:s dansbandskampen)!

Hänger du med? Det behövs inte. Staffan Westerbergs underbara parafras Ett litet drömspel från 1981 ska inte förstås, den ska kännas. Och det gör den verkligen i Jonna Nordenskiölds lekfulla regi på Strindbergs intima teater.
   Men om man vill sakna något, så är det just kännandet i bokstavlig bemärkelse. För trots allt härligt skum, soppor, kladd och snask på scenen, så är det inget som barnen får kladda med, åtminstone inte premiärdagen. Och som trebarnsmamma vill jag bara ropa: ”Men skumma ut i publiken då”! Låt dem få kikna av skratt över lite kålsoppstänk i håret, blås ut bubblorna på åskådarna. Eller varför inte låta dem sjunga karaoke med ensemblen? För till stora delar blir det här ändå ett spel för barnen, inte med dem.

Dansat äventyr bjuder just nu Zebradans (Rosenlundsgatan, Stockholm) på. Här är barnen delaktiga på så sätt att de teckningar som passerar revy genom projektioner i fonden är ritade av sjuåringar från Rinkeby, Stockholm och Skellefteå.
   Här finns det en öppning för interaktivitet, men ibland är det personalen från skolan som är mer ”no no” än ensemblen. För när barnen, den dagen Nummer besöker föreställningen, förtjust vill plocka upp rekvisitan i form av snöflingor på scengolvet, så är en förskolelärare snabbt framme och ropar högt: ”Nej, Robert. RÖÖÖÖR inte snön”, vilket ärligt talat stör mer än barnens förtjusta tillrop.
   Annars måste dans vara knepigare att spela för barn än talteater. Att se vuxna hoppa och röra på sig medan man själv måste sitta helt stilla som femåring, kräver en oerhörd disciplin av barnet som gärna gör som de vuxna. Zebradans dansare (Måns Erlandsson och Inger Kolterud) lyckas ändå hålla intresset uppe i drygt fyrtio minuter och efteråt inbjuds det, som ofta med barnföreställningar, till samtal med ensemblen. Tänk om föreställningen även hade avslutats med en kollektiv discodans för alla förskolebarn i publiken!

Vidare till BUS, barnens underjordiska scen, och deras föreställning Nucirkus (se tidigare recension på Nummer.se). Som vanligt bjuder denna knasiga ensemble mer på happening än teater. Efter att ha vindlat mig ner för källartrappan längst en (garn)tråd till en föreställning som sedan inte visar sig ha någon röd tråd alls, blir jag omedelbart pådyvlad en blond peruk och ett par glasögon som det står ”Love” på. Sedan frågar en vänlig kvinna i ensemblen vad jag vill heta. Jag svarar lydigt ”Iris”, vilket är det enda namn jag har i huvudet eftersom jag råkar ha just en iris stående på mitt jobb. Sedan ombeds jag att gå upp på scenen med en textad skylt som jag ska felcitera och därmed generera skadeglädje från publiken. Jag håller på att gå under jorden av genans, men barnen, som själva har fått röja runt i ett stort skåp med rekvisita och klä ut sig, är överlyckliga och uppmanas också att komma upp på scenen och spela upp korta scener tillsammans med skådespelarna.

För BUS vet en sak som en del andra barnteaterensembler missar, att 2000-talets barn vill känna, smaka och vara högst delaktiga i föreställningen, vilket innebär att det vi vuxna tycker är ”pinigt” uppfattas av de flesta barn som ett ypperligt tillfälle att få synas och få stå i centrum, om än bara i två minuter, något som förvånansvärt få barnföreställningar tar vara på i denna interaktivitetens stora genombrott på såväl nätet som i tv.