För lite kul i kulturpolitikAndreas E. Olsson, Ulrika Tenstam, Carl Ackerfeldt och Frida Jansson i full gång med pappersexercisen i kulturpolitiska satiroperan Näsflöjten.
Recensioner [2009-08-10]

För lite kul i kulturpolitik

Näsflöjten av Fredrik Österling och Magnus Lindman
Scen: Vadstena Slott
Ort: Östergötland
Regi: Stina Ancker
Scenografi: Ilkka Isaksson
Ljus: Miriam Helleday
Kostym: Ulrika Wedin
Mask: Katrin Wahlberg
Medverkande: Ulrika Tenstam, Carl Ackerfeldt, Frida Jansson, Tor Lind, Maria Matyazova, Andreas E. Olsson, samt Piteå Kammaropera/Norbotten Neo
Libretto: Magnus Lindman
Dirigent: Petter Sundkvist
Ett samarbete mellan Vadstena-Akademien och Piteå Kammaropera
Länk: Vadstena-Akademien


RECENSION/OPERETT. Lika tråkig som Kulturrådets blanketter är inte Vadstena-Akademiens och Piteå Kammaroperas satiropera Näsflöjten. Här finns fart, fläkt och skratt. Men inte för den som inte kan sin kulturpolitik, gissar Ditte Hammar.

En opera som handlar om kulturpolitik låter inte särskilt sexigt. Och det är det inte heller. Upphovsmännen fick idén när de fyllde i Kulturrådets invecklade och tråkiga blanketter.
   Lika invecklad och tråkig blev nu inte operan, här finns en hel del fart och fläkt och plats för skratt. I alla fall för den som kan sin kulturpolitik.

Den absurda handlingen kretsar kring en nytillträdd kulturminister (Ulrika Tenstam), som försöker navigera rätt i politikens labyrint. För att vinna publikens och tidningarnas gunst sjösätter hon en politiskt korrekt ”Mångfaldskultur-kultur-kulturfestival” i Arjeplog. Festivalen sågas av kritikerna. Samtidigt kidnappas själva Kulturen – här en mytologisk kvinna som hållits i husarrest i en suterrängvåning i Tullinge. Hela historien ackompanjeras av valda, flummiga strofer ur den statliga Kulturutredningens betänkande.


Att göra konst av byråkrati och politik är svårt. Ett av de få lyckade exemplen inom operavärlden är Gian Carlo Menottis Konsuln, som nyligen sattes upp på Folkoperan (där inte mycket mer i recensionen än inledningen påminner om denna).
   Den fungerar för att den fokuserar på en persons känslomässiga undergång i byråkratin. I Näsflöjten ligger tyngdpunkten alltför mycket på själva pappersexercisen och man saknar människor av kött och blod.


Musiken är också ganska monoton till sin form, med många upprepade språng, som verkar aningen för svåra för de unga sångarna (Carl Ackerfeldt, Frida Jansson, Tor Lind, Maria Matyazova, Andreas E. Olsson) att bemästra.
   Det ingår bara en handfull arior, där personernas känslor får blomma ut, ibland ackompanjerade av ett känsligt dragspel. Orden och musiken hakar ofta upp sig, som en trasig skiva. Det är effektfullt till en början, men blir snart en smula tröttsamt.

För den insatta finns flera igenkänningsfaktorer, som att Kungliga Operans chefsdramaturg dyrkar Hjördis Schymberg eller att kulturministern gillar sushi. För den som inte råkar ha personliga kontakter med kultureliten eller har lusläst den senaste 900-sidiga Kulturutredningen är Näsflöjten nog inte lika kul.

Ditte Hammar

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (2 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1