Scenen Ettan, i Uppsala stadsteaters källare, är alldeles förvandlad! Den är gråblek, upplyst av levande ljus i kandelabrar som belyser folk i vita rockar – mitt i ett, på papperet, italienskt 1500-tal, men i en 1700-talsmiljö, i en opera skriven kring 1850, efter ett drama av Victor Hugo från 1830-talet – som diskuterar 2000-talets eviga fråga om sex och makt, men ändå stampar omkring i 1970-talets diskussioner utan att lyckas lyfta. Och så en textmaskin.
Den som förväntat sig en miniopera i källaren känner inte sin ensemble – eller regissören Mellika Melani. För här är den amerikanska professorn Camille Paglia införd som samtalspartner. Hon står för den sexpositiva feminismen, som i korthet går ut på att sexualiteten är en positiv kraft i strävandet efter jämställdhet och att den manliga heteronormativiteten har lett till att all annan sexualitet förnekats och skambelagts.
Att teatern behöver söka nya vägar för gestaltning av gamla problem är inget nytt, det är en del i det som kallas postdramatik, och som är klart behövligt. Men tyvärr måste jag säga att greppet att använda Rigoletto tillsammans med Paglia inte fungerar här. Det är som om ensemblen sitter på en massa information som de arbetat med, lekt med, bearbetat och som de sedan försöker få in Rigoletto i. Eftersom det ju var grundidén.
Att ensemblen ibland har kravallhjälmar på sig, ibland befinner sig vid strippors stänger, ibland i en glasbur – teaterns verkligheter är oändliga – ger ingenting. Ingen djupare klarhet i idén. Inte i Rigolettohistorien, inte i Melanis historia.
Kanske är problemet att det bara är för fegt? Att man inte löpt linan ut. Att man inte vågar porra till det ordentligt utan stannar vid den enkla beskrivningen?
Det är roligt att se föreställningens underbara skådespelare, men det saknas alldeles för mycket i uppsättningen för att det ska fungera: det är som om publiken lämnas i en arbetsprocess som ännu inte är färdig.
Rigoletto/Djurisk åtrå saknar all åtrå och slaknar snabbt. Trots nakenhet och sex. Trots att den egentligen är intressant. Trots utdelning av pornografiskt material. Men nästa gång vi ska diskutera makt och kön: ge mig hårdporr på scenen – då kan vi prata.
Loading ...
