Man blir onekligen lite överraskad, när Teatr Weimar förefaller presentera ett relationsdrama. En man, en kvinna. Alkoholförtäring och känsloutspel. Psykologisk naturalism och konventionell rollgestaltning. Gräl, försoning, gräl på nytt. Jag älskar dig – jag hatar dig, typ. Som om det scenkonstradikala kollektivet plötsligt börjat i August Strindbergs, Edward Albees och Lars Noréns skola.
Men skenet bedrar, givetvis. Detta är en politisk allegori med stor samtida tyngd. Enaktaren Expo ’13 Bruxelles är förvisso ett kammardrama, med realistisk scenografi. En lägenhet med balkong och kök: fiffigt används Skånes konstförenings lilla pentry till popcornspoppning för att ironisera över det stängda rummets dramaturgiska princip.
Lägenheten representerar dock inte ett intimt privatliv i tittskåpsutförande, utan hela Europa. Mannen har skaffat en importbrud från något icke namngivet land där människor, enligt honom, ”lever som svin”. Hon vill arbeta för att skicka hem pengar till sina föräldrar, han vill bara älska henne, samtidigt som han föraktar och nedvärderar. Tolkningen blir att inställningen till kvotflyktingmottagande och arbetsmigration är gravt ambivalent.
Å ena sidan människokärlek – ”jag vill bara att du ska få det bra” – å andra sidan självförsörjningskrav. Hennes kärlek ska vara tacksamhetens beroendekärlek. Papperslöshet kan användas som utpressningsmotiv: gör du inte som jag vill åker du ut, men jag kan också köpa dig ett arbetstillstånd. Mannens underordnande av kvinnan är schizofrent: han kräver att hon ska stanna hemma och mysa med honom, men också att hon ska betala tillbaka hans kostnader för att ta henne till den rika världen. Som för övrigt inte är så rik längre. Skuldkris och massarbetslöshet gör den tidigare så självklara uppdelningen mellan rika och fattiga länder mindre självklar. Han föraktar henne för att hon är köpt, som en hora, men det är han själv som har köpt henne.
Det geniala är att uppsättningen även fungerar som psykologiskt kammardrama. Det är förtätat, intensivt, otäckt när våldet mellan gestalterna är nära att bryta ut. Inlevelsen i den kvinnliga rollfigurens hopplösa fångenskap, och hennes brinnande oberoendekrav, är stark. Briljant spel, intelligent text och suverän regi gör alltsammans till en stor upplevelse i det lilla formatet.
Loading ...
