Vårens stora balettpremiär på Kungliga Operan är Gustav III av Patrice Bart till musik av Carl Maria von Weber och med kostym av Lars Wallin, Sveriges enda haute couturedesigner. Det känns som något av en självklarhet att Lars Wallin skapar kostymerna till en balett om Gustav III, Sveriges främsta modekung genom tiderna. Men märkligt nog är det först i den avslutande scenen med Nadja Sellrup och Andrey Leonovitch i ett minimum av klädsel som koreografi och kostym blir en helhet.
Detta beror till viss del på att Sellrup och Leonovitch är två mycket skickliga scenkonstnärer men det beror också på att såväl koreografi som kostym känns överlastade i övrigt. I kontrast till den sparsmakade scenografin av Elisabeth Åström och ljusdesignen av Linus Fellbom tycks mottot för koreografi och kostym ha varit ju mer desto bättre.
Det finns dock en scen där Lars Wallins kreativitet verkligen blommar ut, och det är i maskeradscenen vars vita dräkter är en läcker fusion av sjuttonhundratal och nutid. Tyvärr matchar inte koreografin dräkterna och denna scen då Gustav skjuts av Anckarström är lika konventionell och dåligt strukturerad som balettens övriga gruppscener. Dessutom upplever jag att Bart verkar ha lagt koreografin på dansarna, som vid en instudering, snarare än arbetat fram den tillsammans med dansarna – som inte heller verkar ha fått möjlighet att bli helt färdigrepeterade.
Såväl koreografin som scenernas utformning går att känna igen från den klassiska balettens stora skafferi, och från Kenneth McMillan, dock helt utan denna koreografs kreativitet. När Bart till exempel ska skildra motsättningen mellan Gustav (Olof Westring) och hans mor Lovisa Ulrika (Marie Lindqvist) gör han det genom schablonartat utformade duetter som inte förmår mejsla fram karaktärernas relation. Detta trots att Lindqvist är magnifikt kunglig i rollen som den förbittrade änkedrottningen.
Frånsett den ovan nämnda duetten är det i vad som kan kallas balettens centrala scen – som inspirerats av ryktet om att hovstallmästare Munck bistod vid kronprinsens tillkomst – som verket blir något mer än ett glittrande kostymdrama. Det är en trio med Gustav, Adolf Fredrik Munck (Pascal Jansson) och drottning Sofia Magdalena (Jurgita Dronina). I den närmast andlöst spänningsfyllda scenen som utspelar sig i ett suggestivt dunkel finns en psykologisk gestaltning som annars är sällsynt i detta verk.
Det har hänt oerhört mycket i balettens värld under nittonhundratalets sista del men med Gustav III tycks klockan ha vridits tillbaka många varv och baletten känns föråldrad redan vid sin premiär.
Loading ...
