International Democracy Day till ära är C/o Stockholms stadsteater förvandlat till en arena för parfymdoftande internationella högdjur. Biståndsminister Gunilla Carlsson, nyss hemkommen från sin kontroversiella resa till Robert Mugabes Zimbabwe, inleder med ett Barack Obama-inspirerat tal om förändringens möjligheter genom närvaro på plats snarare än fördömande från tryggt europeiskt avstånd.
Change är också kvällens ledord när de sju kvinnliga människorättskämparna ges röst av en salig blandning av skådespelare och teaterchefer.
Det handlar om dokumentärteater centrerad kring dessa beundransvärdas berättelser, kvinnor som trots sämsta tänkbara förutsättningar vänt förtvivlan till hopp. Deras redogörelser löper in i och ut ur varandra och även om kvinnorna härstammar från sju olika länder flyter deras erfarenheter ihop.
De sceniska premisserna är de enklast tänkbara: sju svartklädda kvinnor uppradade på varsin stol försedda med varsin pärm. Läsandet innefattar mer och mindre kroppslig involvering. Mest ivrig i sitt gestaltande är Riksteaterns Birgitta Englin som skänker såväl spansk accent som yvigt kroppsspråk åt sin Annabella de Leon, korruptionsbekämpande kongresskvinna från Guatemala.
Djupast berörd blir jag annars av Maria Salahs stramt återhållna återgivande av pakistanska Mukhtar Mais öde, kvinnan som ställde sina våldtäktsmän inför rätta och använde sitt skadestånd för att bygga upp en skola i sin hemby.
Cecilia Nilsson ger bett i repliken åt sin nordirländska fackföreningsaktivist Inez McCormack, vilket enbart övertrumfas av McCormack själv som är på plats och äntrar scenen när teatertexten ebbat ut. I jämförelse med hennes enastående formuleringsförmåga står sig den försynta författarrepresentanten Carol K. Mack slätt.
Verkligheten överträffar återigen dikten, men någonstans är just det den här kvällens mest trösterika faktum.
Loading ...
