Medvetenheten om genus är inget hot mot någons konstnärliga integritet, det är en källa till konstnärliga möjligheter. Det handlar om att i den sceniska gestaltningen utforska och ifrågasätta de normer som styr hur vi ser på män, kvinnor och relationerna dem emellan.
”Normen” består av ett system av normer. En av dessa normer i systemet är genusnormen. Mellan konst och normsystem finns det alltid ett dynamiskt förhållande – den förra hämtar sin livskraft från att utmana den senare. Det är en sådan sammandrabbning mellan teaterkonst och genusnorm som vi vill se förverkligad på de svenska teaterscenerna, någonting som inte riktigt existerar idag.
Jag skriver ”inte riktigt” därför att en sådan här sammandrabbning med normen kan ske från två håll: inifrån och utifrån. I Sverige har redan en handfull kvinnliga eldsjälar med stor framgång gett sig ikast med genusnormen. Utan att påstå att något sätt är bättre eller sämre, så har dem här teaterkonstnärerna gjort det genom att angripa utifrån. Med det menar jag att deras konst redan på förhand varit subversivt identifierbar, till exempel i sitt textval. Eller att när publiken kommer till teatern vet de på förhand vad de kommer att få, det vill säga någonting som ligger utanför det som betraktas som gängse, någonting annorlunda, någonting feministiskt och kan därför förhålla sig till det därefter.
Om man däremot försöker hitta någon svensk föreställning som drabbar samman med genusnormen inifrån blir det direkt tvärstopp. Med en attack inifrån normen menar jag en föreställning som via textval eller regissör har en normstämpel på sig, som sedan i iscensättningen slås i spillror.
Lulu utan sexappeal
För en kort tid sedan var jag med om en sådan upplevelse, men inte i Sverige utan på en stor institutionsteater i Tyskland. Föreställ er också att teatern var till bredden fylld av människor i övre medelåldern.
På Thaliateatern i Hamburg har regissören Michael Thalheimer gjort en Lulu-uppsättning som konfronterar publikens syn på genus. I sin iscensättning av Lulu lösgör Thalheimer Lulu från normens krav på kvinnlighet. Den Lulu som publiken möter i Fritzi Haberlandts gestaltning är en kvinna som attraherar män utan att vara attraktiv. Eller rättare sagt, trots sitt avklädda yttre gör hennes lite udda framtoning och slarviga kroppshållning att den slentrianmässiga objektstatusen ter sig löjeväckande, då hon inte besitter de kvaliteter, kroppsligen eller attitydmässigt, som förväntas av en kvinna som har förmågan att förvrida mäns huvuden. Haberlandts Lulu försöker inte spela an på männen utan de är männen som hysteriskt försöker spela an på henne.
Nya tolkningsmöjligheter
Samtidigt som den avsexualiserade och excentriska Lulu ställs i centrum får de manliga karaktärerna stå tillbaka. Mycket av männens text skärs bort och istället fokuserar regissören på männens sexualdrift. Denna förstoras upp i jätteformat och männen har fullt upp med att klä av och på sig på scenen. Byxor dras av och på vid så många tillfällen att den nakne mannens blottande till slut får en parodisk effekt och man sitter och skrattar åt dessa ivriga män som i egentlig mening aldrig når fram till Lulu.
I Thalheimers iscensättning av Lulu styrs publiken mot nya tolkningsmöjligheter. Relationen mellan Lulu och männen väcker våra fördomar till liv. Vad är det egentligen som männen ser hos Lulu? Hon uppträder ju inte som en varelse av sitt kön ska göra. Eller är det så att hon har fått en personlighet och det är de manliga könsvarelserna som inte uppträder som man ska göra? Våra föreställningar om relationen mellan kvinna och man, som vi är vana att se den på en scen, ställs på ända.
Slår mot normen
Thalheimer är en manlig regissör som arbetar med en klassisk tysk text skriven av en uppburen manlig dramatiker som är död sen åtskilliga år tillbaka. Vi befinner oss således mitt i det gängse och inom ramarna för den svårföränderliga normen. Det som Thalheimer signalerar till publik såväl som till sina kolleger runt om i västvärlden är att det med fördel går att bryta med de förhärskade stereotyperna. Det subversiva i Lulu slår direkt mot normen och publiken är helt oförberedd, de får möta Lulu som de aldrig har mött Lulu tidigare – en fräsch medvetenhet som utöver de egna föreställningsambitionerna också synliggör det hegemoniska i en oreflekterande omedvetenhet.
Om man då i ett tvärt kast från Tyskland tillbaka till Sverige tittar på det som produceras härhemma, återfinns inte någonting motsvarande Thalheimers Lulu-föreställning. Då bör man också ta i beaktning att någon jämförbar teoristyrd debatt om genus och teater existerar inte ens i Tyskland. Men trots frånvaron av en genusdebatt händer det ändå mer intressanta saker på scenerna i Tyskland vad gäller uppluckringen av genusstereotyper än vad det gör inom den gängse teatern i Sverige. Hur är det möjligt? Det måste vi väl ändå kunna göra någonting åt.
Loading ...
