Det är en riktigt musikhistorisk godbit som Göteborgsoperan bjuder på. Judinnan av Fromental Halévy från 1835 har varit en inspirationskälla för giganter som Richard Wagner, Georges Bizet och Giacomo Puccini men spelas knappt längre. Därför är det en nyfiket förväntansfull skara som kämpar sig fram genom det piskande regnet till Göteborgsoperan på lördagskvällen.
Historien känns delvis igen från Ivanhoe, det handlar om en judisk kvinna som förälskar sig i en kristen pojke. Kärleken är förstås förbjuden och fördöms av både fadern och den kristna majoriteten. Döden anses som rätt straff för relationer över gränserna.
Ursprungligen utspelar sig Judinnan på 1400-talet. Denna uppsättning, som gjordes första gången för tio år sedan i Litauen, rör sig istället i någon sorts luddigt, amish-liknande 1900-tal. Jag är osäker på hur mycket en sekulariserad svensk publik idag kan relatera till denna stiliserade konflikt mellan kristna och judar. Kanske hade det känts mera bekant och drabbande om det hade handlat om våld bland fotbollssupporters?
Hur som helst, musiken är härlig och det är en upplevelse att få vara med om denna historiska premiär. Lars Cleveman är (förstås) underbar som den plågade fadern Eléazar som sjunger ut sitt tvivel, först som potentiell hedersmördare och mot slutet som alltmer tveksam patriark. Som hans dotter, Judinnan själv – Rachel, sjunger fransyskan Mireille Delunsch, med äkta franska, skorrande r-ljud. Det är kraftfullt, om än med en viss vass kant på klangen. Den gladaste överraskningen är prinsessan Eudoxie, Regina Silinskaite. Hon lyser upp föreställningen både med sina ljusa kläder och med en röst av stor och klar skönhet. Hennes glada (och en aning berusade) kärlekslycka blir så mycket mera hjärtskärande när man försår att hennes blivande man egentligen är kär i Rachel. Också den förälskade ynglingen Léopold, Tuomas Katajala, är en mycket trevlig överraskning, en välklingande tenor som man gärna vill höra mera av. Sånginsatserna överlag är så pass starka att uppsättningen är klart sevärd, trots dess brister.
Regissören Günter Krämer har satt upp Judinnan två gånger tidigare så man får anta att han kan materialet. Resultatet är snyggt, men torftigt och otydligt. Är vi inne eller ute? Är det natt eller dag? Vem är arg, vem är glad? Stolpiga, otajmade rörelser i ett nästan helsvart rum hjälper inte direkt till.
Loading ...
