Det första jag lägger märke till när jag kommer in i salongen är det lågt hängande taket över scengolvet. En klaustrofobisk känsla infinner sig direkt när jag slår mig ner i bänkraden för att beskåda Jens Peter Karlssons pjäs Människor från annan källa.
Modern Sara lever tillsammans med dottern Rebecka utan myndigheternas vetskap i en liten stuga mellan den stinkande skogen och de sedan länge obrukbara fälten. Himlens svavelgula moln tycks aldrig spricka upp. Världen utanför den lilla stugan har fallit samman: korruption, containerstäder, förfallna hus och människor på flykt.
Kvinnorna är alltså överlämnade till varandra. Deras gräl får mig att tänka på det äkta paret i August Strindbergs Dödsdansen. Allt återkommer. De klarar inte längre att vara med varandra men inte heller utan den andres sällskap.
En man vid namn Abraham kommer i egenskap av myndighetsperson och med utmätningspapper i sin blanka portfölj. Men han är mutbar. Med kaffe, mat och kärlek. En maktkamp börjar. En möjlighet till ett nytt liv i det förlovade landet ges.
Människor från annan källa är förbryllande. Fragment av berättelsetrådar ges, men är inte definitiva. Allt känns distanserat. Språket är stiliserat, scener upprepas med små skiftningar och med nya konstellationer och innebörder. Jag rycks med utan att förstå.
August Lindmarks myndighetsperson är korrekt ut i fingertopparna och med ett språk som följer mallen för regelrätt uppförande. Det framkallar skratt hos mig, samtidigt som jag blir rädd för hans avsikter. Gränsen till karikatyr ligger nära, men gestaltningen är samtidigt så sakligt kylig att man vill skrika.
Gestalterna på scenen förblir just gestalter, stelnade i sin egen vanmakt över alla drömmar som gått i kras. De gör vad de kan. Och erbjuder vad de kan när tillgångarna inte finns för att betala skulderna. Slavar under myndigheternas krav och sina egna behov. Den enda som fortfarande bär en gnista av liv är den unga dottern (Hanna Svensson) som ser möjligheten till ett nytt liv.
Löften bryts och molntäcket tätnar. Modern (Katarina Zell) går in i sin tystnad. Det förlovade landet är bara en utopi. Dystopin finns om hörnet.
Loading ...
