Enligt teaterkritikerna som citeras i förhandsreklamen, är Bloody Mess en av gruppens milstolpar. Men som stillbild gör sig föreställningen inte särskilt bra. Slutade inte Clowner, gorillor och Cheerleaders att utmana ordningssinnet för några decennier sedan? Är livet fortfarande en cirkus? Det här ska ju handla om en jävla röra!
Clownen vill berätta om jordens öde att utplånas i universum. Eftertänksam och ensam vill knulla som en apa. Cheerleadern behöver support och upprepar blygt alla ord man ger till henne att beskriva sig själv på. Alla stångar sig utmattade mot sina drömmars stereotypa gränser. Figurerna skurna i två dimensioner, samspelet så vältajmat att handlingen nästan sluter sig i en intensiv sönderkramning av perfomancehantverket.
Blodig röra
Men berättelsen byggs upp. Figurerna blir människor i upprepade konflikter med sig själva, varandra och med oss i publiken. Upprepningar stegras och människorna splittrar sig själva i ett klimax av envist uppmärksamhetssökande och motstridiga viljor.
De brottande clownerna rullar in i två nakna dansare, Cheerleadern våldshetsar och två scenråddare kämpar med att rädda föreställningens ljudkvalitet från en farlig gorilla. På två röda vänds sedan fokus på oss åskådare i mörkret. Röran blir blodig på riktigt.
Var den verkligen något att längta efter? Jag lipar en skvätt tillsammans med clownen/berättaren för att ingen hör på honom som vill prata om oss alla: ”Let´s be friends. Fuck you Paris!” En hälsning som både vill bjuda till bords och dra undan stolen. Sitta under bordet och att vi tillsammans förlåter varandra.
Loading ...
