Fördolt om sexuella neuroser

Nya är också referenserna. Här har exemplevis andra världskrigets förintelse bytts ut mot mer närliggande massmord i tiden – som de i forna Jugoslavien på 90-talet. Vi får också – ovanligt nog hos Lars Norén – se in i psyket på en ung flicka med allt vad det innebär av rakblad, Harry Potter och datorsex.
   Sexuella frustrationer verkar också vara ledtemat och det som är fördolt hos många av personerna i pjäsen. Eller snarare är det tvärtom, frustrationen kommer först följt av en sexuell snedtändning. Vi får följa fyra par i fragmentariskt filmiska scener, snyggt lösta av scenografen Charles Koroly. Den frustrerade polisen (Rolf Skoglund) som är gift med Elsa (Inga-Lill Andersson) hänger sig åt homosexuella utlevelser när han inte står ut med att frun fortfarande sörjer dotterns död efter sju år. Stina (Kristina Törnqvist) lever ihop med långtidsarbetslösa Magnus (Peter Engman) som i sin leda börjar snegla på sin egen dotter och fördriver tiden däremellan med att masturbera i olika poser. Metta (Livia Millhagen) och Mehmet (Thomas Hanzon) har bara ”djurisk sex när de är fulla”, enligt Mehmet. Istället inleder Mehmet och Kristina en sexuell otrohetsrelation, medan ett namnlöst par, gestaltat av Kalle Westerdahl och Moa Silén, leker hallick-hora i sin förvridna maktspelsrelation där hon är offer och han förövare.
   Det berör och ensemblen är tät och välspelad.  Ändå är det något som inte sitter riktigt rätt i pjäsen, något som kan ha med regissören Staffan Roos tajming av humor och allvar att göra. Men det är svårt att avgöra denna premiärkväll när undertecknad har råkat hamna raden framför ett starkt överförfriskat gäng som har bestämt sig för att skratta till varje pris, högt och dånande. Vare sig det rör sig om en svårt sjuk kvinna eller en incestscen. Poängen med Lars Noréns sublima galghumor brukar annars vara att skrattet sätter sig i vrångstrupen på åskådaren i samma sekund som insikten landar i magsäcken. Här får humorn ibland ett fritt flödande egenvärde som inte känns helt rätt i förhållande till vad pjäsen diskuterar: arbetslöshet, incest, depression, otrohet och så vidare.
   Roligt har man i varje fall. Åt andras olycka. Men jag hade velat känna större svärta, en djupare förståelse för de personer som nu passerar revy i short cuts-liknande scener. Här ges vi bara fragment. Starkast berör ändå pojken med gummihandskarna, Dino, som lever med en försupen mamma och en oengagerad styvpappa, betagande gestaltad av Rasmus Stensland premiärkvällen (rollen delas med Lukas Olsson). Tolvåringen som lillgammalt har koll på allt utom sin egen bacillskräck. Den bilden bär jag med mig ut från föreställningen och den höjer slutomdömet från en tveksam trea till en svag fyra.