Konståkning omgärdas av föreställningar om demoniska tränare från öst, hetsiga mammor och lidande barn som spelas ut mot varandra. Det är beklämmande att Backa Teater måste hoppa på detta, gamla förutsebara tåg, med Sofia Fredéns musikteaterberättelse Blood on Ice. På en finfin, syntetisk is radar regissör Malin Stenberg upp grälsjuka scener, hela tiden med antydningar om hur destruktivt konståkning är. Den segerfixerade Toni skriker på alla, den motiverade Alexander mobbas för att han är fattig och den begåvade Nathalie kämpar mot sin mammas grandiosa ambitioner.
De högljudda konflikterna varvas med markträning bestående av planlöst skuttande samt skojiga sångnummer och till sist lite trevande skridskoåkning. Man förstår att ungdomarnas ilska har att göra med att de egentligen inte vill vara på isen alls, vilket bekräftas när Emelie Strömbergs karaktär knivhugger (!) hela ensemblen så att isen färgas dramatiskt röd. Till sist drar även de vuxna rollerna på sig skridskor och lädrar omkring, till publikens glädje.
Ja, jag förstår att vanliga människor inte kan lära sig att åka skridskor på några veckor, och hade inte blivit provocerad av sådana detaljer om det inte vore för den lättsinniga attityd som skiner igenom uppsättningen. Den är otillräckligt researchad – olikt Backa Teater – och sammansatt på ett yxigt sätt, vilket obönhörligen pressar duktiga skådespelare till överspel.
Blood on Ice saknar den grund av trovärdighet som hade behövts för att sväva ut konstnärligt och laborera med mänskliga relationer. Det hade inte krävts mycket efterforskning för att få till ett par typiska uppvärmningsövningar, till exempel. Och man med hjälp av första bästa konståkare kunnat stryka de mest orimliga inslagen, som att ismaskinisten lägger sig i valet av tävlingsdräkt.
Givetvis är det påfrestande att vara konståkare. Men den typiska prestationsångesten och de karaktäristiska svårigheterna tar sig i princip aldrig de uttryck som Blood on Ice gör gällande. Tråkiga nyheter för den som fascinerades av det bisarra dramat mellan Tonya Harding och Nancy Kerrigan på 90-talet. Men den konkurrens och avundsjuka som finns i skridskovardagen, märks snarare subtilt och indirekt än genom skrik och slagsmål. Det är synd att Backa Teater missar chansen att skildra den verkliga utmaningen i att träna så intensivt som konståkare gör, med sig själva som främsta, mentala motståndare.
Loading ...
