Pär Aron Borg var mannen som grundade Sveriges första skola för dövstumma 1809 och dessutom utvecklade det svenska handalfabetet. När Tyst Teater sätter upp Per Aron Borgs fantastiska äventyr gestaltas ett stycke svensk historia som tidigare fått ytterst lite utrymme i det offentliga rummet.
I tidsenlig kostym framför målade kulisser över Stockholm, ackompanjerade av harpa, ger ensemblen liv åt Borg och hans närmaste. Vid sidan av scenen projiceras utdrag ur manus till stöd för dem som inte kan teckenspråk.
För att motarbeta människors fördomar om dövstumma och för att lära sina elever om världen, ger sig Per Aron Borg & co ut på en 52 dagars vallfärd runt Mälaren. De går och går och går, kort sagt.
Uppsättningens största fallgrop är just att denna berättelse bara förtäljs, rätt upp och ner, utan fördjupning eller problematiserande av dess innehåll. Det tenderar att likna en dramatiserad guidad tur av området kring Mälaren 1811 mer än en iscensättning. Denna historia är värd att berätta, men det är snarast en förolämpning mot publiken att göra det på ett så här förenklat sätt.
Ensemblen, Alex Svetlov, Joakim Hagelin Adeby, Gunilla Vestin Wallin och Jianu Iancu jobbar med stora gester och stundtals mim. Vissa scener gestaltas simultant i grupp och då lyfter föreställningen. Det kollektiva uttrycket är här starkare än de individuella prestationerna.
Det är mycket intressant att skåda tillkomsten av tecken och hur dessa kommer till liv i gruppens gemensamma språk.
Det är otvivelaktigt nyttigt att då och då befinna sig i en miljö där man själv är minoritet. Innan ridån går upp tecknas det intensivt runt omkring mig i salongen. Och när ridån går ner applåderas det självfallet med viftande händer, och mitt utanförskap är återigen påtagligt.
Jag önskar verkligen att tiden där emellan hade utnyttjats till en mer givande scenisk fördjupning som verkligen hade gett mig en ytterligare dimension av en del av historien som hittills varit tyst.
Loading ...
