Det är nåt med förvandlingsnummer På film, i musik, på teater. Under loppet av några minuter kan en människa, ett rum, en värld byta skepnad. Det fula kan bli vackert, det slitna bli som nytt (tänk Äntligen hemma), det småttiga bli stort (tänk vilken trädgårdsprogram som helst).
I Peter Dalles uppsättning av La Cage Aux Folles, Jerry Hermans över världen spridda musikal som ursprungligen var en fransk sjuttiotalspjäs, förekommer flera hisnande förvandlingsnummer. En zebratapetserad boudoir blir till borgerligt kristen salong bara genom att någon flyttar en trave hattaskar; en rullskridskoåkande uppassare blir till engelsk butler med blanka skor och framför allt – Loa Falkman blir transan Albert, som i sin tur går in i rollen som artistdivan Zaza, som i sin tur blir ålagd att tona ned fjollerierna och sätta på sig den stiffa manlig morbror-kostymen.
Den senare förvandlingen orsakar hyperventilation, men tycks åtminstone i förstone alldeles nödvändig, eftersom Alberts och maken Georges (Sven Nordin) son Jean-Michel (Joan Alderman) önskar ingå äktenskap med dottern (Maya Rung) till den kraftigt homofobe partiledaren för TFM- (tradition/familj/moral)partiet (Ulf Eklund). Inför förestående bröllop har denne krävt att godkänna inte bara brudgummen utan också hans föräldrar.
Ja, ni ser – La Cage Aux Folles lånar teman från såväl förvandlingspjäsen Pygmalion som ”kärlek med förhinder, men över alla gränser”-historien Romeo och Julia. Det alldeles egna temat, det som givetvis var kontroversiellt i sjuttiotalets Frankrike och i någon mån är det även i Pridefestivalens Sverige, är att överträda kvinnliga och manliga tabun. Homosexualitet må vara en sak, men det här med att män klär sig i kvinnokläder och lyfter på lillfingret när de dricker lemonad – hur tacklar vi det?
Loa Falkman fångar Albert/Zazas feminina karaktär med imponerande precision. De sträckta benen, de fåfänga ögonkasten, den sensibla närvaron, den grundliga omsorgen, det nerviga samtalet, det fullfjädrade artisteriet och sist men inte minst – den fantastiska rösten, i ena stunden spröd och sårad, i andra stunden stark, självsäker och primadonnestor. Falkman har spelat homosexuell tidigare, i Pensionat Oskar, Suzanne Biers film efter Jonas Gardells manus. Då fick han en Guldbagge för bästa manliga huvudroll och om det framöver ska utdelas något privatteaterpris (förra året blev utdelningen av Guldmasken inställd) är han en värdig kandidat, för denna rolltolkning är inte mindre utmejslad.
Visst bjuder La Cage Aux Folles på andra fina porträtt – Stefan Clarins allt mer kuvade inspicient, Sven Nordins stadigt godhjärtade make Georges, Suzanne Reuters charmanta restaurangägarinna. Inte dum är den manliga baletten i Maria Gyllenhoffs extravaganta kreationer.
Musikaliskt finns det både slagdängor – Vår bästa tid är nu – och mer anonyma transportsträckor, allt dock lika professionellt framfört av tiomannaorkestern under Jan Radesjös ledning. Även regimässigt faller den nära tre timmar långa showen bitvis in i longörer mellan festliga stunder av bensprattel i franska färger och en träffande och humoristisk lek med bakom/framför-perspektivet på teatern.
Vardagsslit ställt mot glamour, kärlekens prövningar och stunder av lycka. Jo, det handlar väl, som kanske alltid på teatern, om livet. Det fiffiga är att livet ibland kan iscensättas bäst på en naken scen utan några åthävor eller, som här, serveras som överdådig cupcake med mycket strössel.
Det är same same, but very different.
Loading ...
