Den nya gudomliga komedin är inspirerad teater i dubbel bemärkelse. Dante utgör utgångspunkt i denna totaluppgörelse med prestationssamhället, men på vägen ned i och upp ur inferno hinner vi passera såväl Charlie Chaplin som Roland Paulsen. Den som stiger ned i helvetet är Ida, fint gestaltad av Marika Holmström, högpresteraren som påstår sig älska sitt arbete men som en morgon väljer att inte stiga upp ur sängen. Hennes följeslagare är här ingen mindre än Sven Otto Littorin (Erik Holmström) – före detta arbetsmarknadsminister tillika skapare av Arbetslinjen.
Dväljs i helvetets alla kretsar gör de som på olika sätt avvikit från arbetslinjen; studieavhopparna, strejkarna och semesterälskarna. I krets efter krets träffar vi dem, straffade på alla upptänkliga sätt. Roligast, men också väl utdragen, är scenen med strejkarna som tvingas återskapa Bo Widerbergs Ådalen 31. I tredje kretsen återser vi också Valerie Solanas som straffats för att hon, tillsammans med bland andra Aristotoles agiterat mot arbetssamhället. Straffet – en hink över huvudet så att ingen kan höra vad de säger.
Det månghövdade rollgalleriet gestaltas av Turteaterräven Robert Sjöblom samt scenskolepraktikanterna Nina Rudawski och Madelen Evertsson. Tillsammans utför de stordåd. Det inte minst i den scen där skärselden fått sin lika enkla som självklara motsvarighet i arbetsförmedlingen. Särskilt Madelen Evertsson excellerar i rollen som arbetsförmedlaren från helvetet, sprängfylld av nyliberala floskler och illustrativt kroppsspråk. Men Paradiset då? Ja, när motståndet i form av luffare, proggskivor och vargar tillintetgjorts träder Ida in i ett rum där gränsen mellan arbete och liv slutligen upplösts. Dantes älskade Beatrice har här omvandlats till drömchefen, vän och överordnad i samma person.
Produktionen, där regissören och manusförfattaren Erik Holmström även står för scenografin, är förförisk i sin skenbara enkelhet. Scenbilden ser ut som en naivistisk version av Drottningholms slottsteater komplett med rullande vågor och kulisser, liksom möbler och rekvisita fantasifullt återgiven i formsågad spånskiva.
Jag skulle kunna ägna ytterligare rader åt att rada upp finurligheter och förtjänster med Den nya gudomliga komedin, men jag avslutar med en from förhoppning om att den väcker samma uppmärksamhet som någonsin iscensättningen av Scum-manifestet. Det har blivit dags att lyfta på hinken.
Loading ...
