Göteborgs stadsteater fokuserar på genus och mångfald. Att sätta upp William Shakespeares Trettondagsafton blir då ett självklart val – en pjäs där kärlek och dess alla känslostormar kompliceras av att den kvinnliga huvudpersonen blir tvungen att förklä sig till man för att komma nära den hon älskar.
Hennes förvandling underlättas förvisso av hennes ungdom, och många förvecklingar uppstår innan allt återförs till det ”normala”.
Men vad är det normala? Regissören Stefan Metz driver tankeleken ännu ett varv runt. De flesta mansrollerna spelas av kvinnor och omvänt så att vi från början ställs inför sådant som att en man som spelar en kvinna blir förälskad i den han tror är en man fast det är en kvinna förklädd till man, spelad av en kvinna. Djärvt och spännande!
Spelar det överhuvudtaget någon roll vilket kön vi identifierar oss med? Kärleken har alltid förknippats med risker – men också med möjligheter! Alex Tarraguel-Rubios kostymer understryker denna ambivalens. Med sensibilitet och humor gestaltar han det androgyna som Metz regi lyfter fram.
Det måste vara ett nöje för ensemblen att leka med och överskrida givna könsidentiteter! Jag vill speciellt lyfta fram Mia Höglund-Melins (Viola) underbart queera framtoning: skör, oskuldsfull och oförvägen på samma gång. Och Per Sandberg i rollen som Olivia där han med hela känsloregistret tydligt åskådliggör det konstgjorda och konstruerade i våra könsroller. Carina M Johansson utmanar våra genusögon när hon träffsäkert gestaltar Tobias Rap, Olivias försupne och cyniske morbror med stora åtbörder men liten själ. Och sist men inte minst Victoria Olmarker (Tobias vän) vars rolltolkning spänner över hela spektrat, det finlemmat hariga och samtidigt spänniga som kan rymmas hos en (mans)person.
Scenografin för tankarna främst till funktionalismens förenklade formspråk och ger på så sätt en klar och stabil fond till det brokiga skådespelet. Den ledsagande musikaliska cocktailblandningen från dåtid och nutid förhöjer stämningen.
Shakespeare lever!
Loading ...
