”Hoppet tänds när man är barn. Att få bli sedd för den man är. Nästa steg är längtan efter materiella ting, att kunna saker. Sedan får man förebilder, hoppas kunna leva samma liv som de lever.”
Karl Dyall, dansare, koreograf, sångare och skådespelare, har precis klarat av ett styrkepass.
– Just nu spelar jag West side story, rollen som Bernardo. Han är ledare för ett puertoricanskt gäng. Motsättningarna med det andra gänget, polackerna, går att översätta till mig.
Bernardo åker till USA för att skapa sig en framtid, men ganska omgående stöter han på patrull. Det blixtrar till ordentligt när Bernardos syster förälskar sig i en polack.
– För mig kändes det otryggt i början när mina syrror gick ut med svenska pojkvänner. Sverige var så mycket mer frigjort än Västindien. Min far gav mig i uppdrag att spana på dem. Jag kände mig inte svensk, höll på pappa. Sedan insåg jag att jag är både svensk och invandrare.
Karl berättar entusiastiskt om när familjen, som då bodde i London, skulle tillbringa en sommar hos mormor och morfar i Sverige.
– Att plötsligt komma till en idyll där man kunde springa på en äng, gå i en skog, bada. Hoppet tändes om frihet!
Av en slump flyttade familjen senare till Märsta. Karl skulle hitta sin nya identitet.
– Fritiden blev min livlina. Trots att jag bara var 1,49 lång i 9:an var jag duktig i basket. Och så fanns en fritidsledare, Ove Jansson, som hyste hopp om oss invandrarungar. Han såg oss.
– Jag ville ju bli som helsvenskarna, men det var inte alltid lätt. Första gången jag blev hembjuden till en kompis fick jag sitta i hallen med en bunt Kalle Anka medan kompisen åt. Jag trodde att jag hade gjort något fel, hemma hos oss skulle alla ha fått mat.
Din pappa hoppades mycket på din utbildning.
– Han kommer från ett av världens fattigaste länder, vågade inte ens drömma om en utbildning. När jag gav upp gymnasiet blev han galen. Har man kunskap har man makt, sa han, men jag hade ju fått jobb på Fantomen!
Vad har de fysiska hoppen gjort med dig?
– Två gånger har jag varit invalidiserad: förslitningar, diskbråck, stressfrakturer. Det var så illa att jag förlorade hela funktionen på vänster ben.
Är du rädd?
– Ja, lite. Jag kan inte längre göra splithopp, i tonåren kunde jag hålla på två timmar i sträck. Men det finns ju andra sätt att hoppa på. Det är det som är så häftigt när man mognar. Man skiftar fokus. Hoppar lite lägre, ett annat hopp, men är precis lika engagerad.
Läs Nummers recension av West side story här.
Denna text är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 3.2013.
Loading ...
