Den nya uppsättningen på lilla scenen Bryggan får orden ”med små medel” att kännas obligatoriska i beskrivningen. För det är visserligen den våldsamma och blodiga Medeamyten – mest känd som Euripides antika tragedi – det handlar om. Men här berättas den som minimalistisk monolog på knappt en timme, med nertonat spel och modesta markeringar av ljus och ljud, i ett litet, vagt institutionsmöblerat rum.
Regissören Mia Törnqvist har bearbetat sin pjäs från 1990 där myten förlagts till nutid. En kvinna lämnar sitt hemland med sin älskade för ett ovant och kallt Sverige, där mannen får tjänst som läkare. När han en dag berättar att han träffat en annan på jobbet faller hon ner i ett tillstånd av förlamning, och underlåter att rädda sonen när han drunknar i en isvak. Eller medverkar hon medvetet till hans fall?
Där Sara Stridsbergs moderna omskrivning av samma myt – Medealand, som sattes upp av Elverket och Galeasen förra året – fäste tydligt i en politisk verklighet av vårdnadstvist, utlänningslag, asylsökande och sjukvård, och öste på med brutalt spel av Noomi Rapace, gör Törnqvist snarare en lätt skiss med fragmentariska nedslag i skeendet.
Odile Nunes ansikte är alldeles naket, visar frustration, trötthet, apati. Hon framför texten som en teckning med tunn blyerts, med enstaka blå och röda kontrastfärger. Varm torr sten och ljus ställs mot kyla, is och skrämmande skog.
Men det återhållna, närmast anemiska spelet ger inte många glipor till mörkret och djupet, förutom i den återkommande bilden av barnafingrarna i isvaken. Kontakten med Medea är undanglidande, mäktar inte fullt belysa vanmakten och vansinnet i hennes handling.
Bäst funkar minnesbilderna: ljuset blir varmt, Nunes blundler och småfnissar som den 17-åriga Medea i sin blå klänning, och ger blodfullt poetiska skildringar av en uppvaknande åtrå. En ljus början på den passion som när sveket kommer mörknar och stelnar till sjukdom i ett vintergrått yttre och inre landskap.
Loading ...
