Angereds teater vill rasera fördomar om somalier och göra plats för svensksomalisk kultur, förstår man av pressmeddelandet som föregår Christofer Bockers specialskrivna Det förlorade paradiset i regi av Ulrich Hillebrand. Det är med andra ord med höga förväntningar jag infinner mig på den pigga institutionen. Och det börjar fint. Enkla bänkar, skrynkliga skynken och stegar kontrasterar mot ett blankt golv, likt flottar på ett hav. Första scenen bekräftar denna association, då Nasir Farah Dhagole, som en skeppsbruten, kravlar sig fram mot publiken, reser sig upp och andas ut med blicken mot nya horisonter. Sedan skämtar han om schablonbilden somalier som lågutbildade, och dramat är igång.
Dessvärre tappar det ton och färdriktning omgående, framförallt för att man har varit överambitiös både vad gäller manus och regi. Enkelt uttryckt har man försökt trycka in en stor mängd teman, berättelser och metoder på kort tid. Vi har myten om ett somaliskt kärlekspar som aldrig får varann, och vi har parallell Romeo och Julia-dramatik mellan Dhagole och Ifrah Nuur Muhamed, som gestaltar två landsmän i exil. Han längtar tillbaka till hemlandet medan hon strävar mot frihet och utbildning, fastkilad i ett resonemangsäktenskap med Johan Friberg. Han i sin tur kämpar med sin självuppfattning och svartsjuka.
Det relationella dramat handlar om omöjlig kärlek, men utan att publiken hinner uppfatta anknytning eller splittring mellan karaktärerna. Dialogen är ibland drömmande och naivistisk, ibland vardagsrealistisk med intellektuella anspråk. Skådespelarna jobbar stenhårt för att få den att flyta, men forcerar ofta och ger ett stressat helheltsintryck. Skådeplatsen skiftar i tid och rum och man blandar in filmade sekvenser.
Jag är ledsen Angered, men jag blir sammantaget inte klok på den här uppsättningen.
Loading ...
