Publik på fyra sidor om en vit spelplats där låga, drömlika plastbubblor ger möjlighet till snabbt utbytbara och simultana miljöer. Svarta tyginklädda entréer i varje hörn som tyvärr inte utmanar fantasin alls.
Det gör däremot Rasmus Lindbergs text: varken getingdomstolar eller krossat glas i blodådrorna är främmande bilder.
Tiden vrängs ut och in. En bit av Berlinmuren flyger ut ur Mickes och Jessicas överfulla lägenhet eftersom en tårtform ska in – dubbelt illa för Anita Nymans farmor Gertrud som dels hade velat ha just den tårtformen, dels har en hund som drabbas hårt av Berlinmurens fall.
Allt är ett enda långt orsakssammanhang där en stund av total samtidighet mellan Micke och Tove, Henriks flickvän, kastar allt över ända. Ett möte med den egna spegelbilden – är det ödesbestämd kärlek eller fascinerande slump? Händelseförloppet röstar på slumpen.
Första gången jag mötte Rasmus Lindbergs dramatik i Olle Törnqvists regi var i Norrbottensteaterns Ljusets hastighet. Det sa bara schvosch (för att låna en ljudeffekt ur Rasmus Lindbergs serieinspirerade teatervärld). Rakt in i magen och hjärnan på en gång.
Men varken Dan då Dan dog eller Förödelsedagsbarnet med samma dramatiker och regissör ger riktigt samma schvosch. Jag tycker oerhört mycket om estetiken och har en väldigt rolig och för tanken halsbrytande timme. Men medan karaktärerna från Ljusets hastighet fortfarande ekar i mig är karaktärerna från Dan då Dan dog inte alls lika tydliga. Kanske gav bakgrundsintervjuerna med norrbottniska ungdomar karaktärerna i Ljusets hastighet en fastare förankring?
Om Förödelsedagsbarnets karaktärer också skulle falla i glömska är det i alla fall inte ensemblens fel. Suveränt samtidig och väloljad rullar den fram Lindbergs historia. Särskilt Anita Nymans farmor Gertrud är fullkomligt underbar där hon musikalfilmsleende och splatterteaterblodig släpar sig genom sin födelsedags alla umbäranden.
Loading ...
