Margareta Wirmark är professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet och är särskilt inriktad på dramatik. Hon har tidigare bland annat skrivit om kvinnorollen i Strindbergs dramer och i hennes nya bok Noras systrar behandlar hon de kvinnliga dramatikerna som var verksamma under slutet av 1800-talet. Alexandra Coelho-Ahndoril har läst den.
I Alfhild Agrells svar på Ibsens Ett Dockhem lämnar kvinnan i slutet hemmet för att dö. I sina armar bär hon sitt döda barn. Hennes make har förskingrat pengar och varit otrogen och hon har stått ut med allt för barnets skull. Nu när barnet dött finns det inget som håller henne kvar i det olyckliga äktenskapet.
Henrik Ibsens drama om Nora i Et Dukkehjem träffade sin samtid som en torped och en mängd pjäser skrevs i dess kölvatten. Många av författarna var kvinnor. Från att ha varit en plats för nöje och spektakel var plötsligt teatern ett forum för brännande het samhällsdebatt.
Agrell hör till de kvinnliga dramatiker som inte spelas idag och som nogsamt rensats bort från våra uppslagsverk. Det rör sig om en veritabel radering av ett ytterst vitalt kapitel i nordisk teater.
Viktig bok om kvinnliga dramatiker
Margareta Wirmark är professor i litteraturvetenskap, med inriktning på dramaforskning, vid Lunds universitet. Nu har hon skrivit denna underbara och viktiga bok för att belysa och återupprätta dessa kvinnliga dramatiker som var mycket spelade och omtalade i slutet av 1800-talet.
I Noras systrar möter vi den modiga Frida Stéenhoff som i sitt drama Lejonets unge förde fram idéer om preventivmedel och sexualitet, Alfhild Agrell som skrev Räddad, Anne Charlotte Leffler, Victoria Benedictsson, Emma Gad, Amalie Skram, Klara Johanson och många fler om vars dramatiska produktion det hittills inte gått att läsa.
Deras nu hundra år gamla pjäser tar upp frågor om moral med fokus på kvinnans situation: Får man liksom Nora ta ödet i egna händer och gå utanför den gängse rollen som hustru och moder? Vad händer när en kvinna passerar gränsen för det acceptabla? Är det möjligt att kombinera ett konstnärligt yrke med det konventionella livet? Och vad blir resultatet när en kvinna förfogar över egna medel?
Det kvinnliga befrielsedramats utveckling
Wirmark drar intressanta slutsatser ur det stora material hon har undersökt. Det verkar som om de kvinnliga dramatikerna är mycket mörkare i sina skildringar av kvinnans möjligheter än de manliga – även när det gäller komedier. Ofta ger de inte sin ”Nora” möjligheten att överleva utanför hemmet.
Männen är otrogna och inskränkta och väntar sig fullständig lydnad. Och om kvinnan i pjäsen har egna pengar är det en självklarhet för mannen att hon ska ställa upp och betala för allt han ställt till med.
I kapitel efter kapitel görs intressanta iakttagelser av hur det kvinnliga befrielsedramat utvecklar sig, exempelvis hur scenrummet börjar inta en symbolisk roll. Det äldre realistiska sättet att skildra ger stegvis vika för en rumsbeskrivning av subjektivt slag: rummet visar plötsligt känslomässiga skeenden i huvudpersonernas inre.
Wirmark stannar dock inte vid att beskriva dramerna och dramatikerna, utan företar även en noggrann undersökning av samhällets bemötande: censuren och den ökade biljettförsäljningen av de billigaste platserna, som tyder på att dessa pjäser lockade en ny publik.
Inte utan sorg
Det är inte utan sorg man läser Noras systrar, en sorg över att tiden är så orättvis i sitt hanterande – kvar för eftervärlden blir inte alltid de intressantaste rösterna.
I sin bok efterlyser Wirmark en antologi med pjäser av dessa skapande kvinnor, men i väntan på den kan man bara känna tacksamhet över att ha fått de smakprov som Noras systrar erbjuder.
Loading ...
