Det är strax efter paus. Ingrid Berg har flytt till Munkhyttan, den förfallna herrgården som ruvar på en hemlighet. Förtrollningen inträffar.
Den besvikelse jag kände i pausen över första akten, som inte motsvarade mina förväntningar, löses upp i takt med att jag sugs in i en förtätad kärlekssaga ackompanjerad av gudabenådad folkmusik som får fötterna att stampa takten av sig själva.
Västanå Teaters En herrgårdssägen bygger på Selma Lagerlöfs roman med samma namn. Ett av första aktens problem är att väl mycket ska etableras – både vad gäller handling och berättargrepp – och flödet i historien blir lidande. Historien tvinnas av en rad trådar: en är relationen mellan den föräldralösa Ingrid Berg och Gunnar Hede, rikemansson i utförsbacke. Att finna och leva med sitt sanna jag är en annan.
Regissören Leif Stinnerbom har valt att fördela Gunnar Hedes gestalt på tre personer. Lars Warnstad gör den fiolspelande virtuosen som Jakob Hultcrantz Hansson spelar luftfiol till. Henrik Norlén gör Getabocken – den psykiskt sjuka sidan av Gunnar. Men beskrivningen ”psykiskt sjuk” är en alltför saklig beskrivning.
För i Selma Lagerlöfs värld förbinds psykologi tätt med mytologi: Ingrids livsleda resulterar i skendöd, och sorgen efter den saknade sonen Gunnar tar fysisk gestalt. Hanna Kulles gruvliga Fru Sorg fyller tillsammans med sina sorgfåglar, läderlapparna, upp ett helt scenrum för att strax därpå slukas upp av jorden.
Fladdermössen har i sin tur sällskap av en hel ark av andra djur: getter, katter, hästar och vargar befolkar scenen i vackra, ofta mycket suggestiva scener. Det är där, i de scener som litar helt till Västanås egen variant av stiliserad berättarteater som En herrgårdssägen är som bäst. När Ola Stinnerbom folkbreakar som komisk dödgrävare och getter med klapprande käppfötter irrar bort sig i vinterskog.
En av andra aktens fördelar är också att Mirja Turestedt får större spelrum att briljera i rollen som den vuxna Ingrid. Länge är jag tveksam till tredelningen av Gunnar Hedes gestalt. Fördelningen känns bitvis konstruerad och uppnår inte alltid den effekt som jag anar är tänkt. Men i slutscenerna – åh! Där är uppdelningen och sammansmältningen så stark och vacker att jag förlåter allt.
LÄNK
Se föreställningens turnéplan hos Riksteatern.
Loading ...
