Fortfarande omodern

Don Pasquale är en opera buffa som ansågs vara omodern redan när den hade urpremiär 1843. Den har inte blivit modernare nu. Det hjälper inte att sceneriet är ett fult, svart nutida rum med en stickande neonkub i mitten.

Runt väggarna sitter kören lite slarvigt utportionerade, i sin egen värld. De kommenterar handlingen och rycker ibland ut som en sorts betjänter. Det hade kanske kunnat bli roligt, men det förblir alltför oklart vilka de egentligen är.
   Vad gör de där? Dessutom verkar den sjaviga spelstilen smitta av sig på sången, som blir ojämn och något fadd. Till och med orkestern ser uttråkad ut.

John Erik Eleby i titelrollen är föreställningens stadiga centrum. Han har en häpnadsväckande tydlighet i både sin sång och sitt skådespeleri och verkar vara född till att spela komedier. Med tydliga rörelser i perfekt timing med musiken liknar han en figur i en tecknad film. Han lyckas också med konststycket att hålla ihop recitativen med ett bibehållet legato och egaliserad klang.
   Susanna Stern som spelar Norina har en helt annan sorts röst, också den betagande. Den lägger sig som ett elegant glitter ovanpå resten av ljudbilden, ett finlir som aldrig blir tråkigt.

Historien är däremot bedrövlig – den gamle ungkarlen Don Pasquale ber en vän fixa en ung oskuld åt honom. Hon ska ha växt upp i kloster, vara rädd för män och knappt ha någon egen vilja. Samtidigt vägrar han låta brorsonen Ernesto få gifta sig med sin älskade Norina.
   De unga tu lurar Don Pasquale och den utklädda Norina spelar först ung ”postorderbrud” och sedan ragata.

Det sorgligaste är inte att man 1843 tyckte att det var lustigt med en 70-årig man som beställer hem en tonårig oskuld. Det sorgligaste är att man 2011 tydligen fortfarande, helt oreflekterat, förväntas tycka att det är kul.
   Här till och med förstärks det – även i sekvenser där Norina i originalet är stark, trycks hon i denna uppsättning ner av männen som våldför sig på henne. Obehagligt.

Men det finns några scener som är riktigt välspelade och underhållande. Till exempel dialogen mellan Don Pasquale och hans vän, när äktenskapet med den unga flickan inte visat sig vara så lyckat. De sitter i varsitt hörn av en fästmanssoffa och surar.
   Jag skulle gärna komma tillbaka och se den sekvensen igen, om jag slapp se resten.