Trängre och trängre blir det i Louises vrå, hjältinnan i Victoria Benedictssons Den bergtagna. Vare sig det är en begravningskista, en sjuksäng eller ett hörn av livet – där Åsa Persson står instängd i ”småsinnets skrubb” kan hon, precis som i dikten med samma namn på baksidan av programmet, inte röra vare sig hand eller fot utan att det tar emot.
Den ofärdiga pjäsen som hittades bland Benedictssons papper, och som nu bearbetats av Jens Ohlin och Hannes Meidal, handlar om en ung kvinna som efter en omvälvande tid i Paris och en olycklig kärlekshistoria med en konstnär tar livet av sig. Den bohemromantiska idén om fri kärlek blir en sämre deal för kvinnan än mannen. Men det uppsättningen snarare pekar på är hur Louise kläms ihjäl mellan en antydd men onåbar könsrollsfrihet och det trånga handlingsutrymme som står till buds för henne – hon har inget eget rum. Något som hennes livslust gör paradoxalt uppror mot: ”Jag vill leva om jag så ska dö på kuppen” som författaren antecknade om pjäsen.
Trots begravningsstämningen i ansatsen och krematorieugnen i fonden tänker jag ändå en bit in i föreställningen att det verkar ha blivit mer av svart komedi än sorgespel. Bettet i den rappa dialogen framkallar många skratt och Åsa Persson, och även Andrea Edwards som hennes konstnärsväninna, vet precis att lyfta och sänka med tonfall och mimik. Hannes Meidal gör en stiliserad kvinnokarl som i sin oändliga självupptagenhet blir till en sorgsen clown. Lilla My-tanterna i det ”lilla municipalsamhälle” som Louise kommer ifrån, och som är det liv som erbjuds henne, får skräckironisk effekt à la Tim Burton. Och Mira Englund har komisk tajming i sin marängsöta birollsuppenbarelse.
Men det är en högst förrädisk lätthet. För sakta men säkert tar uppsättningen ett fastare grepp, det snörs åt hårdare och hårdare tills allt mörknar.
I likhet med Sarah Kanes Psykos 4:48 blir denna pjäs vare sig man vill det eller inte laddad med det faktum att författaren själv tog sitt liv. När allt är över överväldigar sorgen på samma sätt som efter förra årets Hedda Gabler-uppsättning på Stockholms stadsteater. Här finns också en kraft av vägran och uppror, men det känns omöjligt att stå ut med tanken på dessa kvinnors död, och igenkännandet av stunderna när livet är endast det där trånga lilla kvävande utrymmet utan utväg.
Det är en fullkomligt fantastisk ensemble, känsligt regisserad av Jens Ohlin, som med värdighet, fysisk medvetenhet och intelligens lyckas koncentrera stämningen i rummet till andlöshet. Det är teatralt och hänförande nära. Och det tar lång tid innan förtrollningen släpper. Nog blev jag bergtagen där i den lilla salongen på Strindbergs Intima.
LÄNKAR
Läs Nummers intervju med Hannes Meidal.
Pjäsen spelas på Strindbergs Intima Teater men produktionen är ett samarbete där även Teater Galeasen och Limbo ingår.
Loading ...
