Det börjar med att människors ansikten glider förbi på film, mot bakgrunden av massiva fjäll. Det är fjällvärldens invånare, väderbitna, rundhyllta, unga, gamla, som ser betraktaren rakt i ögonen. De ger en bild av människans litenhet inför naturens överväldigande krafter.
Så virvlar Charlotta Öfverholm in på scenen i en expressiv, schamanistisk dans till en sugande och krävande rytm. Hon är länge ensam, kanske för länge. Men så slår sig Tobias Hallgren ner vid någonting som liknar en kåta. Han har på sig en mössa med öronlappar och ser ut som en riktig Norrlandsmacho. Länge förhåller han sig stilla, iakttagande och orörlig. Det finns ingen antagonism mellan dem, snarare olika sätt att vara.
Sofia Jannoks milda kärleksfulla jojk bryter av och ger andrum, bland annat sjunger hon Samí, samernas nationaljojk, av Nils-Aslak Valkeapää. Mot slutet dansar man och kvinna tillsammans i en gemensam kamp för att överleva. Nu ännu hårdare, ännu fler kast och snabba fysiska utbrott. Känslan av jojk finns kvar i den pulserande ljudmattan som även den blivit hårdare. Tekniskt närmar sig dansarna fysisk teater, det liknar Grotowskiteknik, akrobatik och streetdance.
Detta första avsnitt i föreställningen heter Elle och har koreograferats av israelen Joseph Tmim och Charlotta Öfverholm tillsammans. Efter det kommer en film med renar, och sedan blir dansarna också renar i dansverket Flock, koreograferat av Charlotta Öfverholm.
Det är här som hennes styrka som koreograf uppenbarar sig i starka ensembler. Renarna/dansarna driver som en flock i vinden, och har ett rörelsespråk hämtat från verklighetens renar. De har vita ringar runt ögonen och vita dräkter. Särskilt Elin Hallgren griper tag med djuriskt omedveten blick.
Verket har karaktär av kabaret med inslag av text och sång, bland annat Edith Piafs paradnummer Padam padam förekommer. I ett avsnitt när männen kämpar mot varandra som renhannar gör, utför de två kvinnliga dansarna en benspratteldans med ändorna mot publiken. Ett gevär finns med på scenen och när en ren dödas och slaktas på filmduken dör också Elin Hallgrens renko. Det är grymt och starkt.
Charlotta Öfverholms inspirationskälla har varit den hårt trängda samiska kulturen. Det är modigt att våga närma sig detta känsliga ämne, men jag undrar varför Sofia Jannoks jojk inte tillåtits gripa in mer i föreställningen. Kanske har det med ämnets känslighet att göra.
Ändå är resultatet förtrollande och magiskt, som när en folklig kulturtradition möter avancerade konstutövare.