Det har inte ens gått fem minuter innan tre flickor har blivit upptryckta mot en vägg och tafsade på brösten. Och snart ska den kvinnliga huvudpersonen bli daskad i golvet ett antal gånger. Man börjar känna igen Göteborgsoperans uppsättningar nu. Det senaste årets långa debatt om sexism och kränkningar på operascenen verkar inte ha fått huset att vika en tum från sin profil.
Jaroslav Kvapils libretto handlar egentligen om vattenanden Rusalka och hennes starka begär efter en människoman som hon har sett simma naken och smekt i hemlighet. Men det begäret och den nakenheten får vi inte se mycket av här. Historien bygger på en gammal folksaga, släkt med H C Andersens Den lilla sjöjungfrun. Häxan Ježibaba hjälper Rusalka att bli människa mot hennes röst i pant. Men Rusalkas besök i människobyn blir inte så lyckat och hon måste återvända till sjön.
I Antonín Dvořáks musik är de två världarna mycket fint utmejslade, den mystiska besjälade naturen ställs mot människans tillgjorda, ytliga tillvaro. Inget av den kontrasten märks dock på Göteborgsoperan. Här är allting likadant, enligt standardkonceptet ”fyrkantig låda och svarta uniformer”.
Men om man blundar är föreställningen fantastisk! Orkestern målar upp desto grannare färger, här finns näckrosor i blåset, vattenliljor i altfiolen och glittrande harpodroppar, allt frammålat med den känslige Olaf Henzolds pensel.
Rusalka själv, Elisabet Strid, är beroendeframkallande, med ett allvar och en klangrikedom i rösten som en hel månstråle. Hennes ihopsjunket deprimerade kroppsspråk gör henne till ett förtryckt naturväsen. Hennes moatjé, Nikolai Schukoff, är full av vilja och energi som klingar till strålande ibland, när han inte forcerar rösten. Ježibaba görs utmärkt av en Susanne Resmark med pondus. Men liksom Rusalka själv är häxan snöpt i denna uppsättning. Den kraftfulla magikern har varken trollstav eller häxkittel utan är degraderad till någon sorts städerska.
”Varför ska alla kvinnor vara i underläge?”, undrar mitt operaovana sällskap. Jag blir henne svaret skyldig. Rusalka är modig, kåt och magisk. Varför görs hon till en…ynk?
För den nyfikne:
Titta här på en version av Rusalka från 60-talet – en tid innan all skitnödig modernism, då det fanns starka kvinnor i operan och då kläderna var i färg!
Och här en version från 2002 i Paris. Det minimalistiska konceptet liknar Göteborgsoperans: den instängda, färglösa scenografin, vattenplasket på golvet, körens klonade kläder och till och med ”skogsnymfernas” nattlinnen.
Loading ...
