Det som främst sticker ut i Teater Absolutas uppsättning är Simon Steenslands musik, repetitiv och oroande. Ibland stryker musiken till och med väl tjocka streck under de ordlösa scener där stämningen ska skava.
För skava är tanken att det ska göra i denna överlevnadshistoria som skildrar en solkig tillvaro där den ena dagen är den andra lik.
I inledningen ligger Runt Preston (Petra Hjortensjö, som även har skrivit manus) och zappar bland tv-kanalerna. På väggen bakom henne syns projektioner av naturmotiv flimra förbi. Hon drömmer sig bort. Fullt förståeligt.
Hennes mamma är en alkoholiserad b-skådis som släpar hem män från krogen för att dryga ut kassan. Och den 14-åriga dottern håller för öronen.
Deras relation skulle kunna brännas, men Annika Gardeskogs mamma har för få nyanser, både i manuset och i Aurelia Le Huches lätt skruvade regi. Och det är mamman inte helt ensam om bland rollerna på scen.
Hon stannar vid att vara en gapig och självupptagen ragata, när hon inte juckar loss hej vilt i soffan med Michael Svenssons världsvane pokerspelare Johnny Waters. Man behöver inte direkt tvivla på vem man ska sympatisera med här.
I de häftiga uppgörelserna ligger spelet delvis utanpå, de mer nedtonade scenerna fungerar bättre. Som den när Runt Preston får besök av den osäkre, blyge Little Stevens (Hjalmar Wide). Deras trevande möte på fyllan glimmar till. Hjortensjös varma scener med Stefan Turlocks ”graffitikung” Michael Stretton känns också lediga.
Petra Hjortensjö har funnit sin karaktär – hon går med struttiga, otåliga steg över golvet, desperat sökande och ömhetstörstande under den taggiga, aviga ytan. Runt Preston letar förtvivlat efter en väg ut genom männen hon träffar.
Men hennes misär hemma kryper inte under huden, då kommer inte heller någon förlösning när hon till slut tar sig vidare. Eftersom det trots allt är en rätt förutsägbar historia krävs det desto mer av gestaltningen för att beröra och engagera. Dit når inte Teater Absoluta, även om det märks att de har viljan.
Loading ...
