Hjärnkirurg, banbrytande cancerforskare, CIA-agent, stormrik arvtagerska och barnbarn till Japans kejsare Hirohito. Nog hade hon ett fantastiskt cv, Carmencita Rockefeller, alias hårfrisörskan Solveig Johansson (Anna-Maria Hallgarn) från Malmö. Historien om mästermytomanen är som gjord för en musikal. Men musikalen om hennes liv, samproducerad av Malmö Opera och Helsingborgs Stadsteater, är inte riktigt lika fantastisk som livet som sådant. Den saknar dramatik: Solveig/Carmencita luras och luras och luras, och blir avslöjad.
Ramhandlingen är rättegången mot bedragerskan, kanske är detta orsaken till förlusten av dramatik, att man vet slutet redan från början, så att säga. En väninnas dödskamp i cancer och begravning tycks ha lagts till bara för att historien ska få en tragisk dimension. I sig verkar inte Solveig ha varit någon tragisk, knappast ens dramatisk figur. Hon lurar i reservofficeren Åke (Rolf Lydahl) alla fantasihistorier, han blir förblindad av kärlek och köper alltsammans, samt introducerar Solveig för sina officerskamrater.
Gertrud Larsson gjorde monologteater av Solveigs liv för några år sedan, och frågan är om inte även musikalen hade kunnat göras mera som ett solo. Sånginsatserna är överlag mycket habila och ensemblen är smidigt samrepeterad i dansnumren. Men musiken är märkligt och i sammanhanget ironiskt identitetslös. Den presenterar knappast några minnesvärda örhängen. Mestadels är musiken rent illustrativ: när huvudpersonen i bästa Madonnastil adopterar en flicka från Afrika blir den highlife, när hennes CIA-förbindelse accentueras blir det James Bond-musik eller actionfilm, när hon planerar en resa till sin fiktiva ranch i Texas blir det förstås hästjazz.
Partituret har inget eget tilltal. Musikal är en underhållningsgenre, men lite mer psykologisk fördjupning hade inte skadat. Varför är exempelvis Åke så tråkig att han går på hela bluffen i närmare ett decennium? Varför är den skånska militära överklassen så urbota korkad att den duperas och köper sagorna? Själv säger Solveig att denna ”pjäs” som hon iscensatte tillsammans med sin man, en obemärkt kock, mest överraskade henne därför att samhällets elit visade sig vara så aningslös. Där hade en annorlunda scenframställning kunnat ta sin början.
Loading ...
