Han har det inte lätt, den utsvultne och fattige Truffaldino, i den prekära situation han försatt sig i – försöka serva två herrar samtidigt, utan att någon av dem märker att de har samme tjänare. Allt för att äntligen få äta sig mätt. Två herrars tjänare är sprängfylld av den typen av förvecklingar, både när det gäller kärlek och pengar. Rollerna hamnar, eller försätter sig själva, i diverse dilemman. Räddar sig ur med en nödlögn bara för att därmed få hantera nästa pärs. Här presenteras alltså regelrätt fars, i Dritëro Kasapis regi. På Uppsala stadsteater satte han senast upp En midsommarnattsdröm, med en hyllad Özz Nüjen som Puck (läs Nummers recension här).
Klas Abrahamssons manus bygger fritt på Carlo Goldonis pjäs, som i sin tur ville modernisera commedia dell’arten med sina fasta, välkända karaktärer. Att Truffaldino (eller Harlekin) är pjäsens motor förstärks av Annika Nieminen Brombergs scenografi. Värdshusets väggar är vackert slitna och förfallna likt Truffaldinos luffarkostym, och de flagnande tapeterna är rutiga, à la Harlekins dräkt.
Även om här blinkas till publiken med vissa nutidskopplingar i manuset, som Malmöpolisens romregister och Uppsalapendelns retliga förseningar, även om här blir tydligt att heder och moral – då som nu – ofta är till salu, och även om den som står lägst i hierarkin här får ett slags upprättelse, är det ändå inte detta som kan få föreställningen att lyfta, utan skådespeleriet och publikkontakten. Här finns också gott om sidorepliker och direkt publikdialog. Özz Nüjens Truffaldino uppmanar oss att peppa honom när det krävs, han söker vårt stöd. Och han vinner tveklöst publikens sympatier.
Morgan Alling var uppenbarligen som gjord för samma roll i Dramatens bejublade uppsättning 2011 (läs Nummers recension här). Jag såg den inte själv, men den tycks ha varit mer hejdlös än Kasapis version.
I ensemblen sticker Mathias Olsson ut som Pantalone, med sin irrande och osäkra vända-kappan-efter-vinden-uppsyn, tillsammans med Göran Engmans listige och smått lismande Brighella. Så även Emelie Wallbergs unga och upproriskt trotsiga Clarice, med sitt distinkta spel, härligt teatralt. Hon matchas fint av Eli Ingvarssons spetsigt gestaltade Silvio.
Det ska understrykas att det är generalrepetitionen jag ser av Kasapis uppsättning; kanske blir samspelet tajtare framöver, tempot rappare. Men den här kvällen blir det inte någon riktig snurr på farsen. Även om karaktärerna är färgstarka, också kostymmässigt, kan jag sakna ett regigrepp med vassare bett, som tydligare brottas med farsklichéerna.
Visst finns det scener som glimmar. Och visst firas flera komiska triumfer. Som när Truffaldino ska servera båda sina herrar samtidigt, utan att avslöja sig. Det jongleras med både porslin och gigantiska puddingar, medan det springs ut och in genom värdshusdörrarna. Där och då svänger det.
Loading ...
