Fosses skymningsfall

Kura skymning brukar handla om att i mysig gemenskap se dagen övergå i kväll.  Om att tillsammans bädda in sig i mörkret. Man kan knappast tänka sig en större kontrast än Cinnober teaters uppsättning av Jon Fosses Och aldrig ska vi skiljas. Visst, persiennerna är uppdragna, de skitiga rutorna är blottade mot den dalande vårdagen, men på gemenskap är det skriande tomt inne i spellokalen. Ödslig längtan och väntan är det bärande temat i Fosses debutpjäs (från 1994).

Hangar och ståndsmässig matsal är den motsägelsefulla känslan i Råger Johanssons scenografi. Över allt härskar en grå ton, som går igen i Christine Åströms kostymer. En stor och lätt konstruktion, tänk zeppelinare, hänger högt över det långa smala bordet, med spinkiga spindelben. Den oklanderligt blanka bordsytan är vatten. Vid ett litet bord bakom knådar Hon (Anna Forsell), en av pjäsens tre roller, figurer i lera. Luft, jord och vatten. Elden är ett svepljus på gården utanför. Då och då kastar lampan likt en fyr sitt sken ut i det tätnade mörkret.

Hon väntar. Han (Hans Brorson) kommer inte. Eller kommer, fast för sent. Han väntar på och väntar hos Flickan (Sara Estling). Som figurer i ett spel plockar Fosse dem i och ur varandras banor. Fast tiden är så närvarande i all väntan är den helt satt ur spel här. När det händer, om det händer, är oväsentligt. Avsaknaden uppfyller allt.                                                                     

Textmässigt känns pjäsen välfylld jämfört med Fosses senare, stramt avskalade stycken. Eller är det temperaturen i Anna Forsells inledande monologer som jagar upp orden? Det är fjärde gången Svante Aulis Löwenborg och Cinnober sätter upp Fosse. Regissören har ett väl uppövat öra och det finns partier där musikaliteten bär replikskiftena. Skådespelarna fogar sig fint i den tömda stämning som regin tydligt  etablerar, men som helhet blir resultatet väl stumt. Klangen lyfter aldrig ur de djupa bottnarna den här gången. Livet är en väntan, ibland väntar vi förgäves på något som berör oss.