Från doldis till Majlis

Samtal under morgonrusningen i Stockholms tunnelbana:
– Visst var det rätt av henne att ge den där surgubben sömntabletterna? Så att hon kunde förverkliga sin dröm. Hon tog verkligen chansen Majlis, ja, det gjorde hon banne mig!
Lotta Tejle berättar hur hon på väg till jobbet hamnade bakom två damer som engagerat talade om hennes rollfigur i SVT:s dramaserie 30 grader i februari.
– Det var häftigt att höra, säger hon. De hade ingen aning om att jag satt där. Det samtalet är ett av de bästa kvittona jag fått på att den rollen är viktig.

Lotta Tejle nickar eftertänksamt.
– Majlis är ett annorlunda kvinno-porträtt. Hon har mycket dåligt självförtroende och lever förtryckt av sin man – ändå finns en inre kraft som driver henne att förändra sitt liv. Det är en spännande existentiell resa. Hon får brottas med stora frågor om rätt och fel och om hur man ska leva sitt liv. Det går att välja, man har själv ett ansvar.

Tittarsiffrorna för 30 grader i februari har legat på en och en halv miljon, varje vecka. Och samtidigt har Lotta Tejle efter trettio år som frilansande skådespelare nyligen fått fast anställning på Kungliga Dramaten.
– Generöst! Jätteskönt! är hennes kommentarer, med tillägget: Det är jag värd!

Vi träffas på ett eftermiddagstomt kafé några timmar innan hon ska sitta i sminket och sedan gå upp på scen. En timme drygt har hon frigjort för en intervju i ett annars fullspäckat schema. Ändå ingen stress, bara nyfiken närvaro.

2012 är onekligen Lotta Tejles år. Och hon är mångsidig, spelar i både film och på fina teaterscenen. Själv struntar hon blankt i om det kallas finkultur eller masskultur. Hon höjer lite undrande på ögonbrynen medan hon dricker färskpressad juice med sugrör. Har filmkomedi inte samma status som Ibsen? Skulle något vara av sämre konstnärlig kvalitet bara för att det når en bredare publik?

Det sörplar till när sista droppen försvinner ur glaset. Hon skakar på huvudet. För Lotta Tejle är det en historia som ska berättas. Det är den som är viktigast, inte genre eller distributionsform.

Förutom Majlis på tv, har hon denna vår spelat både betjänten Bengtsson och översten i Spöksonaten – snabbare och bättre än Mats Ek, gjort Fastern i Hedda Gabler och  en av huvudrollerna i regissören Ulf Malmros kommande film. Genom åren har rollerna skiftat. Lotta Tejle har spelat kvinna, barn, man – och häst (det senare i kabarén Upp i sadeln).

Ändå är hon fortfarande något av en doldis. Hon är den som många känner igen till utseendet men inte till namnet, eller tvärtom. Ibland har hon haft biroller, andra gånger har hon synts mer –  oavsett vilket så är hon de små gesternas mästare. Det kan räcka med ett ansiktsuttryck, en klockren dialekt, en krusning på läppen för att hon ska träffa rätt. Visst kan hon vråla, svära och gapa. Visst kan hon veva med armarna … men det är inte där det sitter. Det kommer inifrån, det bubblar strax under ytan. Lotta Tejle är rolig i sitt allvar, hon är stark i det lågmälda, det som bara antyds.
– Jag har fått gestalta ett brett spektrum av karaktärer och det är jag glad för. Att berätta en historia, beröra och spegla sådant som känns angeläget, det är min drivkraft. Inte att ha den största rollen eller prata mest. Det är inte det som är grejen. Huvudsaken är att resultatet blir bra! Jag gillar att jobba i grupp.

Ihop med vännerna och klasskompisarna från teaterlinjen på Ingesunds folkhögskola startade hon Stormteatern. Senare kom hon med i fria teatergruppen Jordcirkus.
– För mig är det som bäst när jag jobbar igenom ett manus eller en scen ihop med kollegor. Det är just där, mellan oss, i det ögonblicket, som vi måste hitta rätt. Jag gillar att känna in och samspela, betonar hon, och tar ett exempel från sin favorithobby ridning:
– Vi måste samarbeta, hästen och jag. Ordlöst. Då gäller det att vara lyhörd och samtidigt tydlig.

Hon beskriver sig själv som nyfiken – på sin rollfigur, medspelarna, och helheten.
– Jag vill testa olika vägar. Själva processen kring en teateruppsättning eller en film är en oerhört spännande del av mitt yrke. Jag gräver, forskar, läser på, hittar inspiration på flera sätt. Det är så himla roligt! Och att sedan få skildra resultatet förstås.

Dialekter är en av Lotta Tejles specialiteter. Norrländska, östgötska och värmländska är bara några av dem hon lärt sig för att kunna övertyga i en roll, och att det lyckats tackar hon sin musikalitet för.
– Jag tänker i musik också i jobbet, och det ger en känsla för betoning och satsmelodier. Som tonåring sjöng jag många år i flickkören Treklangen från Linköping. En teaterensemble fungerar som ett körverk, alla sjunger olika stämmor för att tillsammans skapa en helhet. Jag är van vid fysisk teater och tror att musikaliteten ger mig kroppslig tajming.

Som Majlis i 30 grader i februari, till exempel. Hon har den där tajmingen. Hon tar chansen, fångar ögonblicket som aldrig kommer igen. Vi såg hur hon fylldes med allt större självförtroende, genom en liten handrörelse, ett snabbt leende. En perfekt karaktär för Lotta Tejle.

Vad blir det härnäst? Finns det någon drömroll?
– Inte direkt, men jag har en dröm om att kunna skildra vår tids viktigaste fråga: Hur skapa balans och inte bara tillväxt? Jag gillar inte ordet tillväxt! Varför pratar ingen om balans? Klimatfrågan oroar mig. Det finns en generell ovilja att ta den på allvar och det gör mig förbannad. Det går inte längre att blunda. Vi har bara en planet, den måste vi hjälpas åt att ta hand om. Tänk att göra en film eller en pjäs om det, på ett konstruktivt sätt.

Artikeln är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 4.2012.