Från Anna till en annan

Tidigare har Anna Jörgensdotter skrivit romaner och lyrik. Upplägget i den här poetiska monologen påminner om Önskekonsert av Franz Xaver Kroetz, men utan naturalism och självmord.
   Anna (Anna Andersson) kan inte släppa tankarna på mordet på en annan Anna, journalisten Anna Politkovskaja. Hon som vågade gå till de andra utan skyddsväst. Pjäsens Anna sitter i sin ensamhet och kritiserar andra i stället för att våga möta dem.
   Hon kliver upp på scenen med en plastkasse i näven, på väg hem. ”Det var här det hände”, säger hon i trappuppgången, och syftar förmodligen på mordet på Anna Politkovskaja. Sedan engagerar sig Anna i sig själv. Hon tar stöd hos publiken, spelar mot den, diskuterar med den. Hon jagas av ätstörningar, minns mobbningen i skolan och drömmer om att vara stor stjärna. När telefonen ringer vill hon inte svara, det är ju ändå bara syrran, och hon trasslar in sig i den enorma telefonsladden. Men sen, när hon själv behöver prata, har syrran inte tid.
Hon börjar förstå att hon är tvungen att ta sig ut ur sig själv. Kanske kan hon bjuda in grannkvinnan på kaffe, hon som klär sig så illa. Men hur gör man? Anna testar och det blir till en lek med publiken. 
   Hela tiden retar hon sig på lillkillen som cyklar och plingar utanför hennes fönster. Till slut, när han ramlar och slår sig, minns Anna att hon har plåster i sin matkasse och springer ut. Äntligen bryr hon sig om någon annan. Äntligen blir även jag som åskådare berörd.
   Fram till nu har föreställningen balanserat på gränsen till det pretentiösa med Anna Politkovskaja som alibi för att inte våga ta risker. En mängd fysiska aktioner har lagts på en text som inte håller dramatiskt hela vägen. Anna Anderssons charmiga agerande, på ett sluttande plan mot en grå fond, gör att den svartklädda tjejens självupptagenhet ändå väcker intresse. Men vad Anna Politkovskaja har med saken att göra är oklart.