Förorten han växt upp i heter Hallunda och ligger 2 mil söder om Stockholms city. Där bor han fortfarande med mamma, två systrar och en bror. Finkulturen representeras av Dramaten, där han spelar Lucky i I väntan på Godot tillsammans med väletablerade skådespelare som Krister Henriksson och Jonas Karlsson.
Visst finns det kulturella förebilder i förortskillens liv – Kristina Lugn och Cornelis Vreeswijk är ett par han gärna nämner – men allra främst sätter han trots allt mamma Aida. Med henne som ledstjärna i livet har han byggt sig både ett gott självförtroende och en god relation till svenska språket.
– Jag är jättefascinerad av ord, har alltid varit det, jag har dikter från att jag var nio, säger han.
– Jag är inget språkgeni mer än någon annan, men jag är en ordsamlare. Alla springer på en massa ord, men jag är kanske lite mer observant på dem än många andra. Det finns hur många ord som helst, vars rytm man kan smaka på hur mycket som helst. Jag sitter uppe varje natt och håller på med det. Det är så djävla kul.
“Det handlar om framkallad magi“
I sitt senaste projekt – radioteaterföreställningen Vilket Kabaret kommer du från – blandar han egen dikt med material från verkligheten. Där finns bitar av ett nattligt samtal med systern, som brutit upp med sin pojkvän (”fast nu är de ihop igen och har det skitmysigt”), ett tunnelbanemöte mellan ett par killar från Hallunda och en tjej från Mälarhöjden (”de där killarna skulle aldrig springa på en sån tjej annars”), samtal med två personer från KRIS – Kriminellas revansch i samhället (”Vi träffade dem under repetitionerna av I väntan på Godot, för att förstå våra karaktärer bättre”). Resultatet blir en slags färgkarta med fragment av samtal och snabba ljudklipp.
– Jag skapar poesi av verkligheten med ord och rytm som främsta medel. Det handlar inte om socialrealism, utan framkallad magi. Det är fiktion, men fiktion grundad i väldigt verkliga saker.
Daniel Boyacioglu talar snabbt, kanske inte lika snabbt som på scenen, men han slänger sig med en imponerande fart mellan filosofiska tankar och samtalsämnen.
Är du aldrig rädd att tempot i dina föreställningar ska göra det svårt att hänga med?
– Jag tror att rytmen gör att man hinner med mer än man tror. Om jag skulle bryta rytmen och skapa obefogade pauser för att publiken ska få andas, då bryts hela associationskejdan. Och det finaste publiken kan gå därifrån med är just sina egna associationer. Att det går fort är bara till fördel, eftersom publiken inte riktigt hinner med, utan måste fylla ut själv.
Formen viktig
I dag drömmer Daniel Boyacioglu om att bli svensklärare.
– Det verkar skitkul, bra status och bra månadslön. Över 20 000 i alla fall, det räcker väl fan gott och väl. Jag ska inte bli rik ändå, för då får jag jobbiga ungar. Fast jag har lite grejer jag vill göra innan, så det kanske kommer att bli om två-tre år.
Det var samtidigt inte länge sen han själv gick i skolan. Därför har han kanske ett extra bra öra för vad som tilltalar barn och ungdomar i teaterväg.
– Det går inte att göra ungdomar till en grupp och eftersom det här ska turnera går det inte att tänka ut ett innehåll som ska täcka allas intresse gemensamt. Däremot kan man arbeta med form. Det är formen, vilka ord man sätter bredvid varandra, som skapar magi, inte handlingen. För att tilltala ungdomar måste man, via formen, hitta ett sätt att välkomna dem, underhålla dem och absolut inte dumförklara dem. Jag tror inte att man ska göra ungdomar till en alltför speciell målgrupp för då blir de inte inkluderade.
Väljer den snabbaste vägen
Så har Daniel Boyacioglu också publik ur alla åldersgrupper. Liksom läsare. Hans diktsamling Istället för Hip hop har sålt närmare 4000 exemplar, vilket måste vara något av ett rekord i poesisammanhang. Nästa bok – Gråter aldrig samma tårar två gånger – ligger redan på förlaget. Och nu vill förläggaren att han ska skriva en roman.
– Men det är för mycket djävla ord. Om man kan beskriva samma grej med fem meningar gör jag hellre det så är det överstökat. Jag gillar det effektiva språket. Det ska vara som ström, som alltid väljer den enklaste vägen till lampan. Jag vill välja den snabbaste vägen till publiken.
Daniel Boyacioglu ler under lugg och fortsätter på filosofispåret:
– Om jag i slutet av min karriär skulle skriva en biografi ger jag mig fan på att den skulle vara mindre självbiografisk än mina dikter, som räknas som fiktion. Jag tror att det fiktiva är närmare sanningen än det man räknar som sant. Många skulle räkna mig som politisk och verklighetsförankrad, men jag tror inte att de hade gjort det om det inte vore för att jag skriver fiktivt och med ett stort intresse för formen.
Vad gör du när du inte skriver? Lever du ett annat, låt oss säga verkligt, liv?
– Jag håller på med skrivandet hela tiden. Jag vill göra det så mycket jag kan fram tills jag blir försoffad och bekväm. Det kommer jag så småningom att bli och det längtar jag efter, alltså att ha barn och göra vanliga saker. Jag kommer inte att kunna vara samma eldsjäl då. Jag har inget behov av att tjäna pengar, att få status eller prestige. Det enda jag har behov av är att få utlopp för mina idéer.
Daniel Boyacioglu tackar artigt för intervjun och ställer sig villigt för att posera för fotografen. En förortskille påtagligt nöjd med tågresan han är ute på.
– Jag är glad som fan. Jag tackar gud varje dag…och mamma!
Loading ...
