När jag från min plaststol i Globen ett femtiotal meter från den salamandermönstrade scenen ser Cirque du Soleils påkostade arenashow påminner jag mig gång på gång hur sagan om det i dag gigantiska nycirkuskompaniet började – med ett tjugotal färgstarka gatuartister i Baie-Saint-Paul nära Québec i mitten av åttiotalet. De jonglerade, gick på styltor, slukade eld och spelade musik – med en hatt framför sig som snabbt fylldes med mynt inbillar jag mig. I dag, trettio år senare, har kompaniet över 5000 anställda och tjugoen produktioner på turné över världen samtidigt. Det är förstås en på många sätt fantastisk utveckling. Likaså är det en imponerande bedrift att lyckas skänka skönhet till en spelplats där den naturliga pausförtäringen består av varmkorv och Delicatobollar.
Visserligen sitter jag till stora delar och längtar efter intimitet; nog skulle jag vilja komma tätt, tätt intill och kunna läsa i ansiktet på de den gracila gymnasten som med sitt silkesband och sina silvriga rockringar (upp till sex-sju stycken i gång runt armar, ben och midja samtidigt) rör sin kropp i de mest häpnadsväckande poser med en förbluffande styrka och lätthet. Visst skulle jag vilja se om det finns minsta spår av rädsla hos de tre akrobater som gör bakåtvolter på de ryska stängerna. Men det är kanske mitt sjukliga intresse för det mänskliga som ställer till det. Betraktar man Alegria som en fullkomligt orimlig uppvisning bortom verklighetens gräns levererar den precis enligt handboken.
Och faktum är att showen, i regi av Franco Dragone, också når det mänskliga bortom orimligheterna. Det sker till exempel när den vita sångerskan, hon som leder oss genom föreställningen, med sin Enya-stämma, tar upp en man ur publiken för en stilla dans. Eller när de Linus-på-linjen-pratande clownerna visar svagheter och misslyckanden i sina försök att härma akrobaternas konster. Ett liveband som levererar Réné Dupérés jazz- powerrock- och klezmerinfluerade musik på dragspel, blås, syntkörer och panflöjt rör vid känslosträngar som brister.
Fjädrar, fackeldans och jonglering till afrikanska slagverksrytmer, de mest fantastiska masker och barockt överdådiga kostymer (400 till antalet). På spanska betyder alegria upprymdhet, glädje, jubel. Som musikterm står det närbesläktade ordet Allegro för kvickhet, lätthet. Och visst behärskar artisterna i Alegria att få det absurt svåra att se lekande lätt ut. Trapetskonster tolv meter över marken, två kvinnliga akrobater som arbetar synkront och sagolikt graciöst på golvet med makalöst böjliga kroppar, som flamingos, fåglar. Disciplinen heter contortion (förvridning) och jag, som kämpar med att få till genomhoppen i Ashtangayogan, känner hur hela min egen kropp får fantomsmärtor av vad den inte är kapabel till. Ordet magi är lika slitet som otillräckligt!
Se själv ett par youtubeklipp här och här. Eller gå för all del till Globen – än är kompaniet kvar i Sverige!
Läs också Nummers recension av Cirque du Soleil-showen Delirium.
Loading ...
