Alla som har läst Johan Hiltons No tears for queers vet att Göteborg inte bara är goa gubbar och salta bad. Huvudstadens vitsiga lillebror har ett riktigt fult ansikte också. Här är HBT-communityn klart mer utsatt för hatbrott än i övriga landet.
När HBT-festivalen sjösattes förra året var det med andra ord inte en dag för tidigt. Att den redan är dubbelt så stor både i tid och rum är ett gott tecken. Nästa steg är att flytta ut alla regnbågsflaggor på gatan och göra seminarierna mer tillgängliga för alla.
Den avslutande dokumentären Trained in the ways of men hade till exempel gjort sig på en stor duk på Järntorget, istället för på en stimmig restaurang bredvid, längst in i hörnet.
Berättelsen är överväldigande och ”väldigt amerikansk” för att citera en röst ur publiken. Förmodligen menade vederbörande att regissören Shelly Prevost staplar hjärtskärande vittnesmål på varandra tills det blir en övermäktig Dagobertmacka. Det må vara hänt. Vinsten med berättelsen om den unga, transsexuella tjejen som mördades av ett gäng heteromän är pedagogisk, till stor del just på grund av den sentimentala tonen. Den borde vara obligatorisk på vartenda gymnasieprogram.
En betydligt mer intern programpunkt iscensattes på Världskulturmuseet under invigningsdagen. ”Nykristlig äktenskapsskola för invigda” visade sig vara en bombastisk problematisering av heteronormens kronjuvel. ”Sluta äkta!” var uppmaningen till en rad crossdressade brudpar som sedan ombads hångla loss på ickenormativt manér. Småkul, men ungefär lika nytt som konceptet ”arg ung man på scen” eller ”prinsessor kan också köra grävskopa”.
Nej, då verkade nya barnboksförlaget Vombat som presenterade sin queera vision en trappa upp, ha tänkt lite längre. Håll bara ut till i höst, alla småbarnsföräldrar som längtar efter böcker bortom det normativa och det politiskt korrekta!
Ett seminarium som borde ha lockat det politiska etablissemanget var samtalet mellan skådespelaren Tasso Stafilidis, RFSL:s vice ordförande Ulrika Westerlund och Dan Eliasson, generaldirektören på Migrationsverket. Samtalet kändes av och till mer än lovligt Kafkabetonat, med en välvillig, stolt byråkrat som typ sa lalala och leende slog händerna för öronen. Det spelade liksom ingen roll hur många gånger Stafilidis påpekade att de svenska ambassadernas rapporter om HBT-klimatet i olika länder är ungefär lika pålitliga som långtidsprognoser över sommarvädret. Herr Eliasson återkom med fascinerande målmedvetenhet till att alla hans handläggare minsann gör sitt bästa men att det är så svårt, så svårt att ta reda på hur förföljda HBT-personer egentligen är. Uthållighetspris till Stafilidis som orkade sitta kvar!
Politikerna gav sig i stället till känna på lördagen, då det nybildade tvärpolitiska HBT-nätverket i Göteborg höll seminarium. De har utarbetat en ambitiös handlingsplan som ska konkretiseras i höst och bevakas av en referensgrupp. Om något år återstår att se hur mycket verkstad det blev av allt snack, men bara det faktum att det finns en HBT-grupp bland politiker är ett fall framåt för oss här i väst.
Festivalen har vuxit snabbt och har den där myllrande, heta konsertkänslan som Göteborg dans- och teaterfestival aldrig riktigt får till. Samtidigt känns den lite sluten, och lämnar en del att önska när det gäller organisation och marknadsföring. Men vad sjutton – från noll till nittio på två år är inte alls illa.
LÄNK
Till HBT-festivalen
Loading ...
