Jag är ett Schyffertfan. Tyvärr, säger jag eftersom jag vill vara speciell. Och alla trettioplusplusmänniskor är ju Schyffertfans. Vilket till exempel innebär att ingen av oss har varit på en föreställning som heter The 90s – ett försvarstal. Vi har bara varit på Pustervik och träffat vår polare Henrik.
Schyffert kommer in i sina nittiotalskläder, sätter sig bakom en kateder och snackar undermåliga barnprogram, MUF-tjejer och ZTV. Han konstaterar att han har blivit en folkkär fyrtioåring i stället för veckans babe, och kör nittiotalsquiz med världens bästa tajming. Han är en blandning av ballaste magistern på högstadiet, grymmaste åkaren offpist och den där fejkmusikern i Whale som han visst skäms för.
Helt oemotståndlig, med andra ord. Alla indianrumpor och Parlamentetslipsar är glömda. Rå ståupp är helt enkelt Schyfferts rätta element.
Ärligt talat är jag ju kär i Schyffert, som alla andra kvinnor och nästan alla män i min generation. På samma sätt som när jag var kär min brors kompis Mattias 1986. Mattias som hade humor i blodet och fick mig att skratta heeela tiden. Trots jag var den där irriterande tjejen som satt längst fram i klassen och fick träningsvärk av att räcka upp handen, som Schyffert beskriver det.
Själv var han ett mobbat freak. Jo. Allvarligt. Schyffert talar allvar. Han håller på att säga upp sitt gamla kontrakt med publiken. Rätt som det är fastnar ett av magskratten i våra halsar. Nästan obemärkt. Men efter en stund händer det igen – och allt faller på plats. För det är när Schyffert går på djupet i några halsbrytande sekunder som hela föreställningen lyfter från charmig till livsviktig.
Med The 90s inkräktar Schyffert på Jonas Gardells revir. Må han bara inte börja skriva schlager och slentiranboka Konserthuset i Göteborg. Må han spä på sin svärta.
Loading ...
