Det verkar nästan vara en reading. När Johan Hiltons hyllade reportagebok No tears for queers blivit teater är det väldigt sakligt.
Fyra stolar, ett par bord. Flackt ljus utan skuggor. Fyra skådespelare som relativt lågmält berättar om tre mordfall med homofoba motiv, i Laramie USA, Katrineholm och slutligen Göteborg.
Första dramatiska spelscenen dröjer rätt länge. Den är kort men drastisk: ett av de tre hatbrottsoffren binds vid en stol. Verkliga gestaltande avsteg från den sakliga dokumentarismen blir det först när några välkända evangelikaliska kristna – pastor Åke Green bland dem – demonstrerar och uttalar sina fördömelser mot homosexuella.
Man kan väl förmoda att regissören Nina Wester och Mattias Brunn – som har dramatiserat – har haft ett nära samarbete, eftersom Brunn också står på scen. Resultatet har i alla händelser blivit mycket effektivt.
Skådespelarna växlar roller utan åthävor: offer, förövare, poliser, vittnen, anhöriga. Det mesta återges ur rättsväsendets perspektiv.
Länge är det innehållet i Hiltons förlaga som bär hela föreställningen, just på grund av sakligheten. Man lyssnar till och upprörs över berättelserna, tänker inte så mycket på att det är teater.
Så småningom blir ett mönster tydligare. Wester avbryter redogörelserna för morden med korta burleska inpass. En parodisk förevisning av fjolliga respektive karlaktiga rörelsemönster och röster. En porrfejkparodi. En skur av rasistiska och sexistiska vitsar. En manlig tuppfäktning som övergår i gängmisshandel.
Med små medel lyckas ensemblen skapa ett crescendo, där åskådaren alltmer låses fast i det svåruthärdliga, i inlevelsens och medlidandets drabbande smärta. Så blir det som börjar nästan som en reading till slut utomordentlig teater.
LÄNK
Läs även vår intervju med Johan Hilton inför premiären.
Loading ...
