Jag har Joel Kinnamans telefonnummer. Det hamnade i min mobil för några år sedan, när det fortfarande bara var jag som såg att Joel har stjärnkvalitet. Det var på den gamla goda teatertiden, innan han blev allas älskling och måste dra till Paris för att slippa se sig själv på Cafés februarilöp.
Sista gången jag såg honom satt jag på Backateatern, illamående och svimfärdig i tolfte veckan. Och fast besluten om att kalla min eventuella son för Joel. Efter Kinnaman och hans febriga Raskolnikov i Brott och straff.
Jag var där för att dela ut pris. Efteråt lyckades jag masa mig fram till ett bord där Joel satt och käkade buffé och var lyrisk över Peter Birros Upp till kamp. Och så mumlade han om nåt filmprojekt.
Jag var mest yr. På något vis lyckades jag ändå kommunicera att jag ville ringa upp honom efter sommaren. Då skulle jag ställa en massa frågor om Backateaterns intersektionella profil och amerikanska filmregissörer på 1970-talet. Efter sommaren, men innan Joel hunnit bygga muskler, slå igenom brett och bli lurad på gaget för Snabba Cash.
Killen har alltså inte bara förvandlats till en illusion som ska delas med trettiofemåriga fjortisar som sammanfattar honom som: snygg. Han har dessutom fått betalt i typ rikskuponger! Där går gränsen för vad mitt undergroundhjärta pallar. Det minsta man kan begära när man blir bestulen på ett scengeni borde väl vara att geniet får snuskigt mycket betalt?
För självklart blir en karaktärsskådespelare som Joel Kinnaman stjärna förr eller senare. Det har vi som dyrkat honom lite i avskildhet vetat hela tiden. Nu triumferar vi i det tysta. Och suckar irriterat.
För det är inte kul när Svenne Banan helt fräckt adopterar en stark scenkonstnär. Det där underhundiga samförståndet bland hardcorefansen går förlorat. Exklusiviteten devalveras av idoltjut och en deprimerande mainstream doft. Man vill åt det speciella och i viss mån dela insikten med andra. Men inte med vem som helst.
Ta Mikael Persbrandt. Den hemliga auran kring Teater Galeasen tappade färg när han bytte primalskriken mot Rederiet, Beck och för all del Dramaten. Och när han fick en tysk fanclub bestående av kvinnor i min egen ålder som mest fokuserar på hans ”blonda” hår och har affischer i naturlig storlek, ja då försvann den sista magin.
Om han själv känner detsamma vet jag inte, men att skådespelare störs av att bli allmängods kan vi slå fast. För med stora genombrott falnar glöden lite grann, inte bara för fansen. Det kan inte vara någon slump att Lars Norén ogärna återanvänder ”sina” fynd om de blir för kommersiella. Inte för att det skulle gå någon nöd på killar som Michael Nyqvist och Shanti Roney, men att hamna i norénsk kyla måste ändå kännas för en karaktärsskådespelare.
Häromdagen såg jag en plågad Noomi Rapace svara på frågor som vad hon åt till frukost i en så kallad morgonsoffa på tv. Sedan Millenniefilmerna släpptes har hon varit så hårt bevakad att hon börjat blanda ihop sig själv med både Lisbeth Salander och japanska journalister.
Inte undra på att hon har trötta ögon. Tiden som frigruppare med fritt svängrum är helt enkelt förbi.
Förmodligen känns det ungefär lika trôkigt för Rapace som för den relativt lilla publik som älskade henne när hon fortfarande hette Norén i efternamn och spelade dotter till Thorsten Flincks Fadren.
Vi får hoppas att hon har ett lukrativt avtal att trösta sig med, om hon nu inte skulle få den Guldbagge hon är nominerad till.
Joel Kinnaman då? Ja, oavsett hur hans privatekonomi utvecklats ser vi honom säkert på Guldbaggegalan även nästa år. Och inte ringde jag honom efter sommaren. Jag fick en son i stället. Som inte alls fick heta Joel. Kanske lika bra det. Namnet lär stiga som en heliumballong på topplistan tack vare Kinnaman. Och man vill ju vara exklusiv.
TIDIGARE I NUMMER.SE
Joel Kinnaman prisad
Recension av Medealand på Elverket (med bla Noomi Rapace och Shanti Roney)
Loading ...
