Efter den lika strålande som stridslystna uppsättningen av Valerie Solanas Scum-manifestet, är måhända förväntningarna alltför högt uppskruvade när det är dags att se nästa litterära text få dramatisk form på Turteatern. Helena Granström har skrivit pjäsen Frankenstein fritt efter Mary Shelleys roman från 1918 och det är med tre kvinnor i rollerna – Helena Sandström, Andrea Edwards och Karin Bengtsson – vi ser Frankenstein och hennes monster få liv på scen.
Iscensättningen börjar med högtalarviskad skapelseberättelse dränkt i mörker och ljudeffekter, signerade Stefan Johansson. Temat som följer är förstås liv visavi död och skillnaden däremellan. Enligt Frankenstein (Andrea Edwards) är livet ingen hemlighet, bara ett recept, exakt rätt antal livlösa partiklar i regelbunden rörelse. Enligt vetenskapskvinnans eget recept får vi så se henne skapa sitt monster, med hjälp av brutala elchocker och experiment på undersökningsbordet.
Andrea Edwards gör Frankenstein lika rasande som känslosamt besatt av att bemästra de livsmysterier hon samtidigt förnekar är annat än kemi. Helena Sandström spelar en hetsig upptäcktsresande med målet att övervinna det okända. Karin Bengtssons monster är en spasmisk och söndertrasad dockflicka, som gör sig omöjlig vid de Eliza-liknande uppfostringsförsöken vid middagsbordet och som misshandlas av sin matmor då hon visar mänsklig svaghet.
Men det är inte de tre gestalterna som spelar de största rollerna i denna av ljus, ljud och effekter övermättade uppsättning, som – för att travestera William Shakespeare/Ingmar Bergman – slamrar och gör sig till så mycket att det är lätt att tappa bort sig i bruset.
Trots högljudda åthävor lyckas regissören Carina Ehrenholm inte åstadkomma någon vare sig hiskelig eller angelägen science fiction-skräck på Turteaterns stora scen. Vad värre är att Helena Granströms bearbetning dessutom trampar runt i rätt så förutsägbara cirklar. Dramatiken uteblir.
Loading ...
