Fördjupning [2003-09-18]

Frankrike, en angelägenhet för Sverige

Wow! Montpelliers festival för nyskapande dans! Akrash Khaan skulle komma. Och Teshigawara - jag hade uppmärksammat honom för hans brinnande passion, att låta kroppens eget språk tala oavsett hur det ser ut på scen.    Danstidningen sände ner mig för att plåta och så blir det strejk på festivalens första dag. De franska frilansande kulturarbetarna strejkar!

Ivriga att få se det vi kan går många av oss festivalbesökare till Corum, den största dansscenen i Montpellier som har plats för 1800 åskådare. Ryktet säger att Teshigawara ska genomföra sin föreställning, trots allt!
   Utanför Corum är stämningen uppretad. De strejkande frilansarna blir väldigt provocerade över att någon ska bryta strejken. Vi plöjer vår väg fram till säkerhetsvakterna som släpper in oss och stänger dörrarna. Vi är de sista att komma in. Frilansarna försöker forcera entrén för att stoppa evenemanget. Säkerhetsvakterna lyckas låsa dörrarna.

Rekordkort föreställning
I salongen är allt väldigt stilla, stort, vackert och tyst. Några scenarbetare ställer fram musikinstrument. Scengolvet är grönt. Vi är 200 personer i publiken inne i Corum. Flera hundra står utanför. De väntar på att få se dansen men hindras av arga strejkvakter.
   En ensam man går fram på scenen. Teshigawara, han bugar. Det är slut. Hela kompaniet hade rest för egna pengar för att vara med på just denna festival och dansarna gråter när beskedet kommer att det är avlyst. Vi blir lotsade ut bakvägen av personalen.
   Borgmästaren i Montpellier, Georges Frêche, är rasande: ”Vi ger er alla faciliteter för att föra debatt i samband med föreställningarna: lokaler, mötesplatser och teknik. Och så gör ni så här. Idioti! Vi ska aldrig använda oss av frilansare mer!”

Konfliktens bakgrund
De franska frilansarna inom kultur: dansare, skådespelare, tekniker etc, har länge varit gynnade jämfört med andra yrkesgrupper. Om de arbetar 508 timmar får de 12 månaders a-kassa. Det gör att många klarar av att utöva sitt yrke. Detta skapar ett rikt kulturliv. Ett exempel är Montpellier, som är att jämföra med Göteborg i storlek. Men i Montpellier finns tjugofem (!) fasta konstnärliga dansensembler.
   Liknar inte detta den svenska situationen? Lönearbeta en viss tid, få nya dagar – ett system som finansierar en betydande del av frilansande kulturarbetares löner. Skillnaden är att i Sverige är det inte meningen att a-kassan ska fungera som en finansiering av det fria kulturlivet. Många frilansande kulturarbetare uppbär i perioder ersättning från a-kassa. Vi, om några, behöver upprätthålla våra färdigheter och kontaktnät. Särskilt under arbetslösa perioder!

Bedrägeri eller upprättelse?
En av Sveriges ledande koreografer, Gun Lund, menar att man även under arbetslösa perioder inte bara kan ägna sig åt kontakter med arrangörer och potentiella arbetsgivare. Man måste sköta sin egen träning, men också planera och utveckla sina konstnärliga idéer. Man måste ha något att sälja! För att befinna sig i främsta ledet måste man hela tiden utvecklas. Detta är bästa sättet att skapa framtida jobb.

”Är de frilansande kulturarbetarna en ny, halvt rättslös, underklass som saknar de rättigheter anställda normalt har? Vi kan hamna utanför många sociala skyddsnät som till exempel kollektiva försäkringar och pensionsförsäkringar.”.

Kerstin Burhöi, chef på arbetsförmedlingen Kultur i Göteborg, påminner om vad lagen säger: Att repetera inför en föreställning, samtidigt som man uppbär a-kassa, är försäkringsbedrägeri.
   Statens offentliga utredning ”Konstnärerna och trygghetssystemen” ger dock koreografen rätt: lagstiftningen är god, men tillämpningen brister. Detta ska bero på att just kulturarbetarnas arbetsmarknad med många olika jobb och perioder av arbetslöshet däremellan, är okänd för många tjänstemän. *
   Många fransmän är stolta över sitt rika kulturliv. Det ger Frankrike en central position i den kulturella världen, vilket anses gynna även handel och politik. Vad hindrar Sverige från att tänka så? Men nu hörs kritiska röster även i Frankrike: ”Varför ska frilansarna inom just kulturområdet ha så fördelaktiga avtal rörande rätten till a-kassa.? Arbetsmarknaden är dålig för många yrkesgrupper. Det är orättvist!”
   Så arbetsgivarföreningarna har beslutat att försämra möjligheterna till sådan ersättning: istället för att behöva arbeta 508 timmar för att får rätt till 12 månaders ersättning från a-kassan, ska frilansande kulturarbetare nu arbeta en längre tid för att får rätt till en kortare a-kasseperiod. Det räcker att tre fackföreningar går med på förslaget för att det ska vara lagligt. Tre mindre fackföreningar accepterade förslaget. De stora föreningarna, t ex Teaterförbundets franska systerorganisation, blev rasande. Skådespelarna, dansarna och teaterteknikerna vill ju inte acceptera! La grève, alors! Strejk!

Åtta av tio ensembler kan ryka
Koreografen Régine Chopinot säger att åtta av tio dansensembler i Frankrike kan falla på grund av detta förslag. Hon avser helt enkelt de flesta av dem som inte har blivit stora och statligt finansierade institutioner.
   Efter tre dagars heta debatter och väntan på besked så får festivalgeneralen i Montpellier, Jean-Paul Montanari, kapitulera. För att stödja frilansarnas strejk så ställs festivalen in. De fackliga planerna är att inte ställa in Avignon-festivalen, Frankrikes största. De vill att alla utländska artister och kritiker ska komma dit och DÅ utlyses strejken. Så att det då uppstår ett politiskt anseendetryck på myndigheterna. Det är precis så här det blir: Alla kommer till Avignon, festivalen ställs in, det uppmärksammas av media runt om i världen.
   Festivalsommarens sista festival, gatuteaterfestivalen i Aurillac 21 – 24 augusti, ställdes dock inte in! Artisterna och teknikerna beslöt sig att söka andra sätt att protestera och föra debatt: samtal, skrikmanifestationer, gatuteater. Det var just detta som borgmästaren i Montpellier ville!

Var förs den svenska debatten?
Men i Sverige förs inte ens högljudd debatt. Varför protesterar inte den fria kulturen mer? Varför står vi frilansare inte bättre upp för oss själva? Är vi så rädda att vara obekväma, och förlora arbete eller ersättning? Kanske.
   Det hela låter som en beskrivning av hur arbetarna hade det – innan den svenska arbetarrörelsen blev stark. Är de frilansande kulturarbetarna en, ny halvt rättslös, underklass som saknar de rättigheter anställda normalt har? Vi kan hamna utanför många sociala skyddsnät som till exempel kollektiva försäkringar och pensionsförsäkringar. Vi behövs och ger meningsfull konst till många, men vi behandlas ibland som oönskade. Behöver våra rättigheter som arbetare inte respekteras?
   Thomas Sander på Teaterförbundet menar att i Sverige är sätten att agera lågmäldare än i Frankrike. Dock är de lika effektiva.
   I dessa tider rasar debatten om Sveriges deltagande i Europasamarbetet. Kanske är det väldigt viktigt för hela Europa att Sverige tar väl hand om den så rika och så fattiga del av kulturlivet som kallas Den fria!
   Vi följer med spänning utvecklingen för våra franska kollegor!

* Läs mer om detta i det kommande reportaget om frilansarnas situation i Sverige.

Jonas Fröberg

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare