Ett av de mest avgörande ögonblicken i modern svensk danshistoria inträffade när tyska koreografen Pina Bausch gästspelade i Stockholm 1984. Drygt femhundra personer såg hennes ”Kontakthof” i två föreställningar på Cirkus i Stockholm. Ett gästspel som genomgått en enastående Woodstockeffekt (536 personer var där, medan i runda tal 53.600 säger att de var det). Det verkade som om fjällen i ett svep hade fallit från den dramatiska konstens ögon. Samfällt tog man till sig den nya dansen, dansteater, där dansens tekniska briljans mötte ett folkligt tilltal i tiden, en ypperlig vägröjare för en scenkonst utled på 70-talets politiska enfaldighet, och en grogrund som skapad för att etablera dansen som en självständig konstform. Det är härifrån som exempelvis Dansen Hus i Stockholm växer fram för att bli den moderna dansens nationalscen, en folkbildande verksamhet där inte bara de tungviktiga stilarterna inom samtidsdansen ska få plats, utan också marginella former liksom etnisk dans av olika slag. Kanske en omöjlig uppgift då man samtidigt ska fylla ett teaterrum med närmare 1000 sittplatser.
Dans med näringsbrist
Mycket har hänt sedan sist, men frågan är var? Har svensk danskonst förlorat något av sin vitalitet, från dess blomstring i mitten av 80-talet, till förmån för en charmig paketering och ett proffsigt utförande? Ja, nog kan man säga att dansens institutioner också introducerar en viss tröghet relaterat till utövare och publik.
För att använda ett billig liknelse är den dans, i synnerhet internationella gästspel, som visas i Sverige mer besläktad med disco än tekno eller rave. Inte vad det gäller utförande, utan i fråga om anda och estetiska praxis (disco är trots allt förankrat i ett ideologiskt klimat signerat 1976 med allt vad det innebär: kalla kriget, sexuell frigörelse och flygkapningar), något som inte är så konstigt då de internationella relationer vi har till avgörande del bygger på samma oskrivna lagar omkring koreografi och kroppen som Pina Bausch introducerade 1984, och innan henne den amerikanske postmoderna dansens överstepräst, Merce Cunningham, i sällskap med John Cage med surrealistiska undertoner busade på Modern Museet tjugo år tidigare.
Kroppens identiteter
Sedan några år tycks emellertid en helt ny linje vara på väg att etableras inom dansen, där ett praktiskt faktum ”att dansa” får träda tillbaka för en nyfikenhet på vad kroppen och dess rörelser betyder, eller bär med sig. Kroppen som aktiv del i etablerandet av personlig och social identitet har blivit en central fråga men inte så som att dansen ska bära en historia eller representera något utanför sig själv, utan det är kroppen som på en och samma gång
självstyrande och underordnad språket som blivit pudelns kärna. Man skulle dock lika gärna kunna peka på att dansen har försökt att uppdatera sig. Men inte genom att lämna Travolta i ”Saturday Nigt Fever”, disco eller Pina Bausch, utan genom att se dessa oskrivna lagar med nya ögon.
Franska blandningar
Men vad betyder då mina påstående i praktiken och hur ser det ut? Enklast är att försöka ta reda på var det kommer ifrån. Under hela 90-talet har Belgien varit mittuppslag för samtida koreografi, men nu har man fått konkurrens från Paris där några mindre scener har valt att presentera unga, ofta osäkra kort. Här har det funnits plats att experimentera med olika slags rörelsematerial utanför de etablerade stilarterna och framför allt har man funnit ett sammanhang där nya diskussioner har tillåtits blomstra långsiktigt. Många av dessa danskonstnärer är heller inte dansare av traditionellt märke med en utbildning som startat innan skolåldern, utan har kommit till dansen för att den kan uttrycka något andra språk inte har. Det mest representativa exemplet är Xavier Le Roy som har en bakgrund bestående av en utbildning i mikrobiobiolog och omfattande erfarenheter inom bröstcancerforskning. Men sedan drygt fem år tillbaka använder han den koreografiska kroppen som sitt forskningsobjekt. Forskning eller undersökning med närmast vetenskaplig underton har också blivit ett nyckelord då denna grupp konstnärerna sysselsätter sig mer med förutsättningarna för vad dans är – eller kan vara – än att faktiskt dansa. Liksom filosofin ifrågasätter och funderar de på varför och hur de enklaste av vardagsaktiviteter ter sig, har man tagit sig för att dissekera dansen och dess förutsättningar. Xavier Le Roys senaste föreställning ”Product of Circumstances”, vilket han presenterar som dans, är i själva verket en föreläsning där han jämför sina verksamheter som biolog och koreograf samt dess respektive syn på kunskap, visshet och kroppen. Låter det tråkigt?
Huvudmuskler
Sträckta vrister eller muskler i huvudet?
Ja, är det dans med snygga vrister och lyriska lyft du är ute efter, då är du nog på fel ställe. Men innefattar du samtida konstnärer som Dan Wolgers eller Damien Hirst i vad bildkonst kan vara, så är det här en dansföreställning i allra högsta grad. Till och med mer än en genomkoreograferad dito, då den kropp som kommer till tals i ”Product of Circumstances” är en kropp som inte, till varje pris, vill dansa, utan önskar kommunicera.
Ett annat exempel är Jérôme Bel som blev den nya dansens ansikte med föreställningen ”Jérôme Bel”, där fyra nakna aktörer på ett extremt sakligt vis, kontrollerar och undersöker varje vrå av kroppen. Inte en rörelse skulle traditionellt sett, kallas för koreografi och ändå är det bara kroppen som existerar i den här föreställningen. Kritiska röster menar att Bel inte sysslar med konst, utan med skriftställeri. Att han belyser kroppen på ett sätt som inte har med emotionella landskap att göra, inte överlämnar någon gåta till betraktaren eller etablerar något personlig, estetisk hållning. Helt riktigt, men det kanske är just det som är poängen. Inte att belysa verket och ge det en enda tolkning, utan att visa att kroppen i sig själv alltid innefattas i ett oändligt antal tolkningar, och att den samtidigt är underkastad en mängd oskrivna lagar.
Fortsättning på detta debattinlägg finner du under rubriken ”Fransk framlängesdans”.
Loading ...
