Både i saga och verklighet framstår frisläppta prinsessor betydligt fräsigare än de som förtvinar i konventionens fängelsetorn. Ett ypperligt prov på detta ger Rebecka Andreassons Fiona när sagan om det grönskinande monstret Shrek nu för första gången sticker upp huvudet även ur ett svenskt träsk.
Värmlandsoperan är fena på att hugga när det gäller att ta hit kända musikaler. Next to normal är bara en av flera kioskvältare de introducerat och nu har det blivit dags för världsberömda Shrek att besegra draken och befria prinsessan också i Karlstad. Musikalen är en påkostad familjeföreställning som inte kräver annat av åskådaren än att hänga på och må bra. Och varför inte?
Shrek heter det ”monster” som 1990 föddes ur konstnären William Steigs ritstift, klev ut i världen som barnbok, blev animerad film och sedan musikal. Skillnaden mellan det tecknade träsktroll Steig skapade och vad vi nu kan se dansa fram över Värmlandsoperans scen, är förstås avsevärd men strunt i det! Varje Shrek har sin egen gröna profil och i David Lundqvists kraftfulla gestalt är han en riktigt trivsam typ.
Hela föreställningen, vars grundhistoria handlar om hur den själviske Lord Farquaad – en illusoriskt till knähöjd nedkrympt men likfullt imponerande Christer Nerfont – mer eller mindre tvingar Shrek att utföra storverk i lordens ställe; Shrek ska besegra draken och undsätta Fiona. Därefter ska lorden äkta henne för att på så vis roffa åt sig kungarike och makt. Shrek däremot förväntas lugnt återvända till sitt älskade träsk.
Likt en butter Don Quijote går Lundqvists Shrek till strid. Hans egen Sancho Panza är här en lätt transad åsna, underbart energiskt gestaltad av Tobias Ahlsell. Så möter de draken, ett jättestort knallrosa vidunder förd av fyra spelare och med Linda Holmgren som sin eldigt temperamentsfulla röst. Så får prinsessan Fiona sin frihet och är villig att gifta sig med Nerfont. Särskilt innan de två ens träffats. Men – bortsett från sagogalenskapen med arrangerade äktenskap – visar sig Shrek, så monster han är, få Fionas livsglädje att växa. Därför Nerfont, tack men nej tack!
Hela detta träsk av dansande, sjungande och glittrande karaktärer – förutom huvudrollerna vimlar det av leksaksdjur, en i falsetten halkande Ole Aleksander Bolstad Bang som protesterande Pinocchio, flockar av hovfolk i ironiskt blågult blanka Sverigedräkter och andra filurer – är ögonfröjd och glamour. Kostymskaparna firar orgier liksom ljusmakarna med alla trix att förvandla osande träskpruttar till gröna ljusfontäner i fonden och försänka hemligheter i transparent mörka skyar. Ett överdåd av musiker svänger loss med troll och människor från underscenen – generöst på många sätt.
Men hela detta träsk-kalas hindrar mig ändå inte från att trots allt finna första akten väl spolformad. David Lindsay-Abaire kör fullt ställ men inget fastnar riktigt ändå. Fast – bra där – allt blir så mycket roligare både för Fiona och för mig när föreställningen når fram till prinsessbefrielse och andra akten. Nu växlar musiken brantare mellan soul, pop, opera, show och hiphop. Bland annat. Nu befriar sig Fiona från prinsessklichén och skakar tillsammans med Shrek rumpa i en särdeles prutt-, rap- och rockglad dans. Fränt och fartigt.
Här ryms också en rad kollektiva steppdansnummer och komiska dialoger. Och det faktum att föreställningens kärlekspar till slut står högst upp på bröllopstårtan med grön hud och små fula horn på skulten; nog är det att ge åtminstone ett halvt finger åt vår tids absurda skönhetsideal.
Loading ...
