Moa Westerlund, Katarina Eriksson, Aleksandra Sende och Elizaveta Penkova rör sig med butohartat trevande rörelser mot ljuset i fonden av scenen. Foto: Bengt Wanselius
Recensioner [2012-10-02]

Franzén på ny nivå

Slipping through my fingers av Helena Franzén
Scen: Dansens Hus
Ort: Stockholm
Koreografi och scenbild: Helena Franzén
Musik: Jukka Rintamäki, Johan Skugge
Kostym: Katarina Wiklund
Ljus: Markus Granqvist
Mask: Vera Granlöf
Dansare: Katarina Eriksson, Helena Franzén, Elizaveta Penkova, Aleksandra Sende, Moa Westerlund
Länk: Dansens hus


RECENSION/DANS. Med precision och stimulerande oförutsägbarhet mejslar Helena Franzén och hennes dansare ut koreografin till dansverket Slipping through my fingers. Nummers Lena Andrén vill stoppa tiden på Dansens hus.

Helena Franzéns, Slipping Trough My Fingers, har tillkommit inom ramen för EU projektet Modul Dance, ett samarbete mellan 22 dansinstitutioner i 15 länder. Verket premiärvisades på Dansens Hus i helgen och kommer att visas i Barcelona under oktober.

I samma stund som jag kliver in i salongen omges jag av ett diffust blåtonat ljus som avfärgar huden från levande rosig till dödslikt blek. Kanske en blinkning från Helena Franzén till verkets inspirationskälla Lucas Moodyssons roman Döden & CoPå scenen väntar fyra dansare som, när sorlet i salongen tystnat, rör sig med butohartat trevande rörelser mot ljuset i fonden av scenen. Ljuset som strålar allt starkare mot publiken, tills dansarnas kroppar förvandlas till tredimensionella skuggor med knappt urskiljbara anletsdrag.

Markus Granqvists ljussättning ger tillsammans med Jukka Rintamäkis och Johan Skugges musik Franzéns scenbild en känsla av oändlighet. Den osäkra icke konkretiserbara känslan präglar även koreografin. Och det förefaller mig som om Franzén med detta verk har tagit sitt skapande till en ny nivå. Det nya i koreografin är en stimulerande oförutsägbar osäkerhet som skapas av konstant skiftande balanser och oväntade rörelsekombinationer. Franzén är dock lika formsäker som alltid vilket ger koreografin stabilitet nog för att fungera som resonansyta för allt som är osäkrat i verket.

Med yttersta precision mejslar de skickliga dansarna ut koreografin tills minsta rörelse av en hand eller en fot eller en lätt balansförskjutning får verkligheten att upplösas. För att sedan återigen fogas samman av Franzén själv när hon i ett långt solo blir verkets balanspunkt. Den som i sin egen kropp knyter samman de mjukt böljande lösa trådar som de övriga fyra dansarna skapat i den inledande passagen av det timslånga verket.

Gång på gång kommer jag på mig med att vilja hejda tiden medan jag ser Slipping Trough My Fingers, ett verk som är en milstolpe i Helena Franzéns produktion. I väntan på Franzéns nya verk kan man se hennes förra verk I’m not looking back som går på Sverigeturné i höst.

Lena Andrén

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (5 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare