När Carolina Frände sätter upp Frank Wedekinds Franziska placerar hon den i ett tidlöst sammanhang – och mer rätt kan det knappast vara. Drottning Kristina dyker upp i bakgrunden lite då och då, Society For Cutting Up Men är med på ett hörn och Franziska själv, spelad mycket finstämt av Linda Lönnerfeldt, är lika mycket en modern 20-talskvinna som en modern 2000-talskvinna. För inte mycket har egentligen förändrats.
Vi möter Franziska som ung, uttråkad och i ständig kamp med modern. Hon har legat med en man, skaffat sig ”graviditetsförsäkring”, och springer ute på nätterna. Så kommer Veit Kunz (Göran Engman) in i hennes rum, en manager som lovar att hon ska bli en berömd sångerska, och hon säljer sin själ för två års frihet som man (inte opererad). För rörelsefrihet och alla andra fördelar som medföljer en snopp. Efter två år ska hon vara Kunz för evigt. Ja, han är djävulen. Det blir naturligtvis inte som Franziska tänkt sig.
Jag vet det för att jag läst pjäsen. Men jag har svårt att begripa det när jag ser föreställningen. Det är oändligt många roller som spelas av tio skådespelare. Bara Franziska och Kunz är konstanta. Det gör att det är svårt att hålla reda på vem som är vem, i vilket förhållande de står till varandra och framför allt – var vi är. Men å andra sidan är det inte det som är det viktiga.
Vad Frände framför allt diskuterar är kvinnors underläge och de manliga makter som gör allt för att bevaka sina privilegier. Här finns Freuds bisarra teorier, Nietzsches manlighetsivran, 30-talets manliga sundhetsideal och den spröda – men sunda – kvinnan. Det är bitvis jätteroligt. Och här finns den komplicerade diskussionen om hur kvinnor spelar med i hora-madonnaspelet och upprätthåller den ordning som finns.
Musiken är väl – ibland galet väl – vald (speciellt lycklig är jag för att Claire Waldoffs ”Raus mit den Männern” finns med och ger en eloge till Stadsteatern för att ta in Waldoff i sammanhanget). Och det finns scener som är briljanta, som leker fullt ut – öppningen av andra akten är definitivt en som bör ses och som läggs till favoriterna (Emil Almén är underbar i sitt bråk med teaterchefen om teaterkonsten)!
Egentligen ville jag sätta en tvåa i betyg på Franziska. Men att spela Wedekind, och att sätta upp Franziska och dramatiseringen av Bitterfittan samma säsong, höjer genast betyget till en trea.
Man kan väl säga att denna kvinnliga Faust söker frihet – inte visdom och bildning.
Loading ...
