Det är en ren njutning att se hur skickligt Östberg har lagt upp föreställningen så att publikens ork skall räcka genom de 75 hårdkoncentrerade minuterna. Ljuset, av Susanna Hedin, och musiken, av Daniel Söderberg, lyfter fram fina accenter och skapar brutala omkastningar. Jag har sällan upplevt en föreställning med ett sådant grepp om sin publik, som till stor del bestod av gymnasieelever. Det är som om publiken andlöst följer artisten på scenen, oförmögna att släppa skeendet ens för en kort stund. Koncentrationen är så stark att jag nästan kan ta på den
Föreställningen, vars innehåll kan beskrivas som fysisk teater, inleds av att Ludde Hagberg står under en spotlight (som för tankarna till ett gatljus), de minimalistiska lätt absurda rörelserna skapar en suggestiv känsla, som bryts när han går in i rollen som varietépresentatör. Med en självklar auktoritet påannonserar Hagberg sin Freakshow, om och om igen tills mitt skratt tystnar i insikten om att detta har skett på riktigt för inte så länge sedan.
Östberg har ett starkt samhällsengagemang och det kommer fram i de fragmentariskt koreograferade scener där Hagberg fångar upp ”freakens” egenarter i sin kropp. De hårt skruvade scenerna borrar sig in i mig och jag upplever deras smärta, de som inte var som alla andra och som det därför var fritt fram att exploatera och förnedra.
Däremellan bjuds på såväl Aisopos fabler och andra reflektioner, fysiska såväl som verbala. Det är en imponerande komposition där Hagberg och Östberg löser upp gränsen mellan fiktion och verklighet. Men, tänker jag hur avslutar man ett sådant verk?
Det oundvikliga slutet närmar sig, men inträffar inte när jag förväntar mig det, föreställningen dras åt ytterligare några varv och så plötsligt händer det – det enda möjliga slutet – lika självklart som oförutsägbart.
Detta är en unik föreställning – missa den inte!
Loading ...
