Brittiske Mike Bartletts Kontraktet skildrar en kvinna, Emma, som i ett antal upprepade scener blir inkallad till förhör på chefens kontor. En dystopisk bild av företagens alltmer absurda krav på sina anställdas kvaliteter och lojaliteter målas upp. För på denna icke namngivna firma skriver nyanställda under ett kontrakt där de lovar att absolut inte inleda några romantiska eller sexuella förbindelser med sina kolleger. Vinstmaskineriets storebrorsdystopi drivs hela vägen – tills Emma förvandlats till den önskvärda robot utan privatliv som arbetsgivaren vill att hon ska vara.
Pjäsen ligger otäckt nära verkligheten, vissa branscher är inte ens en twist bort.
Scenrummet är runt och publiken sitter längs väggarna – lite som en kombination av tv-show och gladiatorarena. Sufflören Gurra Ljungstedt är barfota och kör en strålkastare likt en arbetshäst i ett grottekvarnspår kring den runda podiescenen.
I enlighet med arbetslinjen och samhällets övriga effektivitetskrav har alla flera arbetsuppgifter på Tribunalen, förklarar konferencieren. Därmed har också skådespelarna Anna Lyons och Ellen Nyman repat in båda rollerna, och publiken får rösta om vem som ska spela chef respektive anställd.
Det smarta metagreppet symboliserar – och konkretiserar – den osäkerhet som rollfiguren Emma (på premiären spelad av Ellen Nyman) och många med henne upplever på dagens arbetsmarknad (lotterikänslan, utbytbarheten, kraven på att vara en supermänniska med hög anpassningsförmåga). Dessutom väcks frågan om det vi får se just denna kväll kanske inte är mer än skådespelarnas skickliga lägstanivå – hade föreställningen kanske blivit bättre om vi röstat annorlunda? Publiken ges ansvar. Demokratipoäng.
I god företagaranda får vi lämna våra synpunkter i en enkät i foajén på vägen ut och satirkonceptet går snyggt i lås.
Men först ordnas diskussion – det blir olika inbjudna gäster varje kväll och på premiären var filosofen Torbjörn Tännsjö där och pratade bland annat om problemet i den vänsterpolitik som ägnar mer fokus på att klanka på vad som är fel i högerns politik än att presentera alternativ som är så trovärdiga att man därmed kan vinna valet.
Häri ser jag också en enorm utmaning för den politiska teaterform som erbjuds på Teater Tribunalen. För visst är det är skojigt, men alldeles för enkelt att uppkalla sin teatershow efter Fredrik Reinfeldt och rita mustasch på honom på affischen. Betydligt svårare att få till en fruktbar diskussion med honom direkt, och alltså inte bara visa på farorna utan också presentera alternativen till den rådande marknadsfokuserade politik han representerar.
För, nä, statsministern satt förstås inte i premiärpubliken på Tribunalen i lördags. Men Kontraktet är en pjäs Reinfeldt verkligen, verkligen borde se. Han borde ha lockats till Sverigepremiären med alla medel istället för att ha skrämts iväg så här av Stockholms kaxigaste teatergrupp.
Loading ...
