Nils Christes Moving glass, som inleder programmet, är ett extremt krävande flöde av rörelser som fångar upp den nervösa energin i Philip Glass musik. Inledningen där de manliga dansarna långsamt frigör sig från frysta positioner och söker sig in i den allt mer tempofyllda koreografin är verkets och programmets estetiska höjdpunkt.
Koreografin, som kännetecknas av ett rasande tempo och en teknik som utnyttjar ledernas extrema lägen på ett nästan smärtsamt sätt utmanar dansarnas uthållighet och mod. Och de svarar upp mot utmaningen, inte minst Jurgita Dronina som i ett parti som för tankarna till den utvaldas dans i Våroffer växlar mellan tre olika partners.
Rörelsefrenesin fascinerar men är också verkets svaghet, dock uppvägs det fullt ut av de svindlande sköna momenten och den mänsklighet Nadja Sellrup och Nikolaus Fotiadis tillför.
Rättika blir en motvikt till Christes hypertekniska koreografi. Mot en smältande skön bakgrund av Johannes Brahms violinkonsert låter Ek rörelsen vila i kropparna och jag känner igen såväl den typiska Ekvokabulären som balettens ikoniska rörelser.
Rättika kan sägas avspegla den mogna konstnärens avspända inställning till sin egen konst, väl medveten om att ingenting längre behöver bevisas. Det är ett lekfullt verk där Ek lättsamt och med värme kommenterar såväl sig själv och sitt konstant pågående utforskande kring familjelivets mekanismer som den klassiska balettens uttrycksmedel.
Trots att det är ett kollektivt verk för 19 dansare mejslar Ek – och kostymskaparen Mylla Ek – ut de enskilda dansarnas karaktärer. Till exempel Oscar Salomonsson i ett pas de trois där mannen hanteras ömsint men egensinnigt av de båda kvinnorna, eller i ett hjärteknipande pas de deux som synliggör den lågmälda men intensiva känslighet som finns hos Hugo Therkelson.
Marie Lindqvist och Jan Erik Wikström tolkar Sabrina Matthews Quondam med en närvaro och subtilitet som omsätter den högstämda tonen i Giovanni Battista Pergolesis Stabat mater till något jag som nutidsperson kan relatera till.
Sopranerna Rebecca Rasmussen och Jeanette Ekornåsvåg har en fin närvaro. Men varför måste de se ut som kvarlevor från 1980-talet? Deras kostymer skär sig mot den finstämda scenografin.
De tre verken efterlämnar en skönt optimistisk känsla och jag kan bara önska den nye balettchefen Marc Ribaud lycka till!
Loading ...
